Det är så mycket som hänt, om jag ska vara ärlig vet jag faktiskt inte om jag trodde att jag skulle klara mig såhär långt. Men det finns mycket kvar och jag vet inte om jag kommer lyckas.
Det gör mig rädd fortfarande... Det gör mig ledsen...
Orolig att plötsligt vara någon som kan förlora så mycket och inte ha något kvar efter.
Om det är något jag vet är det att förlora...
Men allt jag vill nu är att försöka få allt på plats.
Hålla saker vid liv, inte försöka överleva längre.
Bara försöka lära sig att saker kan ta slut
Försöka utmana sig på saker man inte brukar
Chansa på saker som som bara kan krossas
Det som är det mest jobbigaste för mig är att förlora någon man älskar
Sanningen är att skulle jag förlora det...
Skulle mitt liv också tyna bort
Min pojkvän har verkligen tagit hand om mig och vi firar snart ett år.
Han är helt underbar och jag älskar verkligen honom
Skulle aldrig flyttat om jag inte älskade honom
Det var och är det bästa som hänt mig
Såklart är jag livrädd att förlora honom
Jag har inte ens en plan ifall han inte skulle vilja ha mig längre
Lite komiskt har inte ens en säng då, lämnade den hos mina föräldrar
Eftersom jag inte behöver den sen jag flyttade
Men som sagt var måste man chansa
Så jag har lämnat allt bakom mig och börjat om
Tillsammans med min sambo
Mitt livs kärlek
Daniel
Sen vill jag tacka min familj har alltid funnits där
Stöttat mig och hjälpt mig, speciellt när jag behövt det.
Jag är även ledsen "mamma" "pappa" för att jag inte blev den bästa dottern
Även mina syskon att jag inte var den perfekta systern som jag borde varit
Men vi är en familj så jag tror vi förlåter varandra
Stort tack till andra som också har stöttat mig, som har stått ut med min tystnad
Men som trots stannat kvar... Jag är tacksam!