onsdag 9 april 2014

Förvånad och smärta, blandade tillsammans

Några dagar sedan...
Jag tappar mig själv med ständiga blickar på mig, känner trycket, känner värk av mina blåmärken på kroppen. Känner mig maktlös, känner mig slut, känner hur min hals börjar bli hes av allt pratande som aldrig leder någonstans. Tårar som börjar göra ondare att fälla ner, att alltid gå hem med ett obehagligt tryck mot bröstet och blickar som säger att jag inte hör hemma här. Att allt det är bara att acceptera.... Darrande ben som vägrar gå, somnar till 5 filmer, tränar ständigt och drar till gymmet iallafall två gånger i veckan som det nu blivit. Fast jag tycker om att gå till gymmet, en kick!

Idag har det varit en rätt skaplig dag, jag har känt mig älskad och omtyckt vilket gjorde mig förvånad faktiskt. Så länge sen man kände något sådant, alltså en positiv dag!

Men mitt i allting bra döljer en massa mardrömmar, massor med saker jag måste bära på alldeles själv. Jag vill bara gråta ut, jag vill bara ge upp. Jag orkar inte, jag blir sämre och sämre för varje dag som går. Jag har knappt någon att prata ut med sakerna om, jag är så envis om att klara av dagen men samtidigt som varje sekund går dör jag inom mig, kroppen skriker "jag ger upp" men är så envis att med klara av det mesta och lite till. Jag försöker träna, jag försöker gå till skolan, jag försöker men inte nog... Men ju mer dagar som blir avklarade så blir nästa dag svårare, för jag har ingen energi.

Jag undrar alltid, vad ska jag göra....