fredag 25 januari 2013

Jag måste sluta dölja och inse

Jag försöker se de positiva vinklarna men så fort jag öppnar ögonen börjar det svartna. Allt som jag nyss såg försvinner i ett stort mörker, det raderas ur mitt minne. Jag fastnar med foten i en lera som snabbt drar ner mig i marken. Jag sjunker, men drunknar inte på en gång. Det skrämmer mig om jag nu ska dö så vill jag inte dö plågsamt. Men smärtorna ökar men jag dör inte. Jag känner mig skrämd och mycket räddare en vad jag borde. Jag lever! Jag finns faktiskt, men ingen ser mig. Jag känner hur alla försvinner från mina ögon och lämnar mig när jag behöver dom som mest. När jag bestämmer mig för att låsa in mig ringer det i mitt huvud. Folk som knappt ens känner mig längre börjar undra, jag ler och säger "jag mår bra, det är lugnt". Så fort jag är ensam igen gråter jag, krymper ihop mig. Tar tag i mina händer och håller dom runt mina ben. Känner hur varje tår för tår kommer på mina nakna ben och rinner ner till fötterna som ligger i blöt. Jag undrar själv varför jag lurar mig själv att jag mår bra, att allt är lugnt. Varför inser jag inte att jag inte försvinner från mitt, utan varför andra gör så jag försvinner från mitt liv?

torsdag 24 januari 2013

Regina Spektor - Samson

Spider ♥


Kärlek som alltid leder till saknad

Att bli sårad gång på gång, och få falska förhoppningar hela tiden. Att vara kär på riktigt och få svaret "trodde du seriöst att förhållandet var seriöst?". Blickar som jag missa helt, kärleken som bara flög förbli med vinden. En vindpust och sedan var allt bortglömt, kärleken fanns inte mer och jag står ensam kvar.

onsdag 23 januari 2013

Otep - Fists Fall

Lana Del Rey - Video Games Lyrics

Om någon bara lyssnat

Jag har vissa tankar om allt just och vet därmed inte nu om det är varken positiva eller negativa tankar eller saker som jag vill ändra helt. En grej som jag fastnat för är om jag ska ta bort hela bloggen. Just nu vill jag bara ta bort allt, precis allt! Men jag har bestämt mig att om jag nu tänker ta bort allt så ska jag tänka en vecka till. För det är det som är så lustigt, för nu har jag liksom kommit igång med att blogga och allt. Sen helt plötsligt för typ 2 dagar sen har jag bara haft önskan om att sluta skriva helt och slänga mobilen till mars. Sen har mina tvång inte precis minskat, jag har pratat ut om vissa saker men får skräckslagna attacker då när jag inte riktigt känner mig säker på om jag gör rätt och berätta. För det är alltid skönt o prata ut vad som hänt och inte bära på allt själv. Men det jag kan känna nu efteråt att ju mer jag berättar känns det som jag tappar mer och mer av att det finns någon som lyssnar egentligen. Det jag menar är det som alla andra gånger något hänt mig då jag bara berätta små saker, sagt om och om igen men inte fått någon hjälp alls. Hur ska jag då få hjälp nu när det här är värre? Jag förstår inte ett dugg, ingen har någonsin lyssnat på mig varken om jag pratat om hur jag känner för skolan och annars? Visst har jag inte kunnat berättat de allvarliga sakerna men jag har aldrig varit redo och andra som också har haft problem i min omgivning. Då har jag verkligen inte kunnat berätta, nu har jag gått och ärrat på allt i flera år. Jag tog såren i hjärtat och lappade ihop mina sår och fick ut en del saker som jag aldrig vågat berätta vad som hänt mig. Varför jag mått så dåligt i alla år. Men ingen kan någonsin förstå vad jag fått och får lida, ingen. Det som skrämmer mig är att jag vet att jag aldrig kommer få den hjälpen, för som alla andra gånger har jag stått kvar själv. Hur ska någon ens kunna hjälpa mig? Nu när det är värre? SNÄLLA förklara så jag förstår! Just nu kan jag inte lita på någon, det känns som även fast jag berättar så får jag ryggen mot mig. Jag blir oftast dömd  och jag vill bara förstå hur skillnaden är nu? Det är ju fan inte varit okej någon gång och när tycker alla att jag lidit färdigt? Kan jag få den hjälpen jag behöver? Men hur vet jag att hjälpen kommer när ni aldrig hjälpt mig förut och plötsligt ska jag få hjälp? JAG FÖRSTÅR INTE! Ni har aldrig hjälpt mig innan och då var problemen små som en myra medans nu är de utöver hela rymden och det kan inte bli värre. Jag har ärligt tappat hoppet om att någon lyssnar och gör det här för min skull. Det har aldrig varit rättvist, jag har inte behandlats rätt men jag har aldrig fått någon hjälp. Jag vill veta varför och om någon hade lyssnat hade inget gått så här långt. Om inga tvingat mig hit och dit till både skolan hit åhhhhh dit och istället lyssnat och stannat upp o låtit mig berätta. Prata ut! Men som alla andra gånger säger alla att det är mitt fel. Därför vet jag vad jag bordes göra och bygga en bro bort, långt bort härifrån där jag, bara jag finns och inga andra. Jag behöver inte prata och inte skämmas, radera mina skulder och släppa taget om livet.

Ny från idag

scrapbooking

tisdag 22 januari 2013

Vara stark eller visa sig svag

Jag vill på något sätt visas stark och håller därmed tyst. Men gör det mig starkare i längden? Den bördan jag får ta och bära, den smärtan och bristen på näring om liv som minskar. Är allt de värt? Eller ska man ta och berätta hela sanningen och känna sig svagare och svagare och vingar som slutar fungera för att man inte har kontroll själv om sitt liv. Alltid frågor som jag ställer mig och inga svar har.

Lana Del Rey - Blue Jeans

Tim sötnos

scrapbooking

Att bryta alla sina ben

Så fort jag ser mig själv skulle jag förfärligt se mig själv i en spegel, en person som jag varken känner eller vill känna. Men jag har lärt känna den personen så väl att jag inte har den viljan att strida mot mitt andra jag. Varför jag låter mig följas som en hund bakom ryggen på mig själv. Att inte kunna se vart man sätter fötterna och det är så lätt att trappa på vassa spikar. Det går genom min hud, genom kött och ben i min kropp. Jag får en smärta som jag inte ens vågar ta en titt på. Allt går i cirklar. Jag står ibland högst upp och faller på andra sidan en sekund efter. Jag hamnar bakom mina moln, jag ser bara dimman och faller alltid handlöst på marken. Innan hade jag alltid någon som fånga mig innan jag hann o bryta mina ben. Nu står jag ensam och varje gång jag faller slår jag ut både tänder och alla mina ben i kroppen. Varje gång går de av på mitten, jag får sedan kämpa mig upp och ta första dörren ut. Men saken är den att dörren leder till ett ytligare fall, och jag ramlar återigen på mina knän och bryter ytligare tusentals ben i min kropp.

måndag 21 januari 2013

Alltid ett barn finns inom en

Minnen som alltid finns i ens hjärta
Det finns alltid ett barn i en gammal kropp
Det finns alltid ett barn i sin egen kropp

Minnen som är långt bort när hela livet gått
Då när man är gammal
Det är inte sant!

Man är ung så länge man lever
Inom en finns det barnet som man en gång varit
Sprungit och lekt
Ätit glass så man fått ont i magen
Gråtit över ett litet skrapsår

Du kommer alltid vara ung
Du har som jag en gång varit ett litet barn

Vissa har kommit längre
Andra har bara börjat sitt

En del kanske fastnar i livet och märker att man ibland önskar att man var ett barn igen
Ingen skola, inga läxor, inga prov och stress för att få bra betyg för att kunna få ett jobb i framtiden. Kärlek och trubbel, vuxna som inte förstår.
Eller?
Inget jobb, inga pengar att tjäna in, hyra och skatt, försöka ha en bra ekonomi, mat så man överlever, familj och problem som man alltid lyckas komma till.

Ibland tror jag att alla någon gång önskar att man var ett barn igen
Då man slapp allt det där och lite till

Det var bara några exempel
Världen har så mycket man måste kunna och lära sig

När man var det där lilla barnet som man nu en gång var visste man då inte hur svårt livet skulle bli.



Lilla JAG!

Klicka på bilden för att få större bild!

Linnea Henriksson - Väldigt Kär/Obegripligt Ensam

Att önskan finns om att bli redo

Ibland vill jag bara begrava mig själv i min egen kista och aldrig komma ut och brinna i solens ljus. Aldrig gråta av all smärta och inte röra sig som jordens yta. Inte höra bilarnas oljud som dom bara far ut genom sina stora käftar eller som att sitta i ett klassrum som när man var liten där alla bara pratade ut och allt blev en ständig total röra. Att uppleva och faktiskt börja ett nytt liv igen. Då allt börjar om från första början, bara de att jag alltid skulle göra samma av mina misstag och tappa mitt hopp om livet igen. Det skulle inte vara jag om det som hänt inte har hänt, men ibland skulle jag dock önskat att det aldrig varit jag som varit med om allt. Jag skulle vilja uppleva och trovärdigt börja ett nytt liv igen men jag är inte redo ännu.

Otep - Blood Of Saints

Dömd i evigheter

Jag har ont och ondare blir det, när det känns omöjligt att börja en ny dag. Varje dag är som svarta moln, som natten, som min svarta kudde och som mitt svarta hjärta i den djupa sjön. När jag varje dag har undvikit alla, jag har hellre plågat mig själv och försvinner från bloggen så fort jag mår dåligt. Att blogga har varit omöjligt, jag har använt de när jag mått en aning bättre. Men nu kämpar jag varje dag och tar och skriver av mig. Jag tar det som en positiv grej istället för att strunta i att skriva och göra dumma saker mot mig själv. Då är det bättre och skriva, även fast mina inlägg oftast blir negativa. Men kan inte rå för det, det är en del av mig som jag inte kommer undan med. Jag kan inte dölja det svarta inom mig längre och jag känner hur det färgar av sig. Men orden blir inte positiva när jag inte mår bra. Men även fast jag skriver av mig här på bloggen kan jag inte komma undan mina behov om att göra mig illa på något sätt. Jag tycker jag förtjänar att ha ont och då får jag ta den smärtan varje dag och tårar som fastnar i halsen. För jag mår inte bra, men att ha ont och gråta sig till sömns eller gå in på toaletten och stå med fingrar djupt ner i halsen så jag inte kan andas, förtjänar jag det? Varje dag? Vad vill folk att jag gör tills jag slutar med mina självskadebeteende? Det är på något sätt det alla tycker jag förtjänar och tårar som rinner ner. Smuts som blivit till att mina tvång och allt förstör i min vardag överallt. Tvång att göra sig illa varje dag, skulden som jag alltid får bära på mina sårade armar. Det gör alltid ont varje dag, jag gråter, gråter, andas, får ännu mera skuld och smärtor i kroppen som verkligen inte ger upp i första taget. När folk dömer mig efter allt som hänt? Undrar jag då har dom verkligen hjärta till någon, för inte ens till mig finns det någon medkänsla. Jag blir dömd, hela tiden och varje dag.

söndag 20 januari 2013

When all falls in my broken heart

When all falls in my broken heart
When I read an open book
I read all about you

Everything I read was true
Darling everything was a lie

You lied
My heart falls

Because I read your heart

Snälla vart är mina lyckliga drömmar

Jag vill bara somna i min egen dröm, där allt skulle vara lycklig. Dom drömmarna som jag nu också saknar. Livet har blivit ett helvetet lika mycket som mina drömmer. Jag skäms över mig själv och får så dåligt självförtroende och så dåliga självtankar. Men även det som händer i mina drömmar vill jag inte heller uppleva. Jag bär mina skulder i verkligheten och i mina drömmar. Jag skäms och jag vill bara gömma mig. Jag vill bara ta tillbaka alla timmar som gått tills jag inte funnits mera. Men det skulle inte gå, det är ändå omöjligt. Men Ibland önskar jag dygnet runt om att någon skulle kunna avliva mig som om jag vore ett djur för jag är så sjukt skadad.

The Best Bodybuilding Music

lördag 19 januari 2013

Att drunkna i sitt eget vatten

När tårar ersätts med mörkar dagar i vardagen, när jag inte kan låta mig själv se mig le och inte ens njuta av dagen. Då de mörka dagarna vinner och håller mig uppe dygnet runt. Låter mig uttorkas i det torra vädret. Då jag bara ser mörka moln över mig, det regnar inte men jag blir blöt som i en dröm. En dröm där inget stämmer, då när inget går ihop. Jag kan se hur regnet öser ner men ingen ser att de regnar och jag drunknar. 

Fynd utbytt mot mitt H&M kort




































































Istället för att slösa mitt presentkort på H&M fick jag istället dom pengarna till något annat. Hittade dessa två tröjor för dom pengarna, super nöjd!

fredag 18 januari 2013

Otep -The Lord is My Weapon

Hela mitt liv handlar om att dölja

Jag är inte stark längre och mina behov höjs varje dag för att jag inte är nöjd med mig själv. Men ibland skrämmer jag mig själv, vad gör jag? Varför kan jag inte be om hjälp? Jag önskar att jag var så stark, att jag antagligen dör av utmattning och ber på knä om hjälp. Eller att skrika ut alla problem istället för att gråta varje kväll till sömns i min kudde för att skulden tar över. Att mina hemska händelser vinner framför mina fötter som alltid, jag får gå hem medan andra tar bussen hem. Mina tårar ökar, tvång som tar upp min vardag och det som ibland annat också skrämmer mig är att andra tycker det är bra. Jag kan inte förstå hur man kan säga så? Att jag lider är bättre än att jag tränar? Känner hur kränkande, sårbart och skadat det blivit efter det mötet. Men samtidigt att de väckte upp nya tankar. Gamla tankar som jag förtryckt bort, såna saker som jag aldrig vill minnas men som är svåra att börja dölja. Allt handlar om att dölja, dölja allt dåligt, allt, måste dölja, det får inte vara något fel på mig. Jag blir äcklad av mig själv och jag vill bara gömma mig. Inget får ha hänt, det får inte vara det, det är bra jag mår bra och inget har någonsin hänt mig och mitt liv är perfekt. Önskar att jag inte ljög, mitt liv är trasigt, allt som jag inte önskat har hänt, jag mår inte ens okej. Ibland kan jag få fram ett leende men när jag är ensam igen skadar jag och försöker få ut allt dåligt inom mig åter och åter igen. Men det funkar inte, det kommer tillbaka och jag vill bara sova bort alla timmar.

Tim som liten

































Superchick - Courage

Nothing I said

Nothing I said
Just breathe
T
o live
Breathe deep food

Skinny drug
I was so in love with all those thoughts that it could be real
I loved how the body died in me

To vomit up everything and food that was the only problem
That I have to eat
That's what I thought
But the problem would be a dead
A certain death

breathe..
breathe..

En skolmålning



































Här är en gammal skolmålning jag gjorde i såklart skolan. Tyvärr fick jag aldrig tillbaka den men har fortfarande bilder på den. Utmaningen då var att det var en bit papper man fick från någon tidning eller något kommer inte ihåg riktigt vad. Iallafall fick jag en svart, blå, lite rött och gul bit. Som jag sedan målade vidare med. Ser ni biten? Iallafall blev jag riktigt nöjd! Kommer även lägga ut den på Mina målningar självklart!

Att veta sina egna svar

Det blöder inom mig, det smärtar och gör ont. Jag rivs upp och jag känner hur jag tappar andan mer och mer. Hur jag ständigt hostar och hur ont det gör att stå på sina egna fötter. Men jag har lagt av att kämpa för vettiga svar för jag har aldrig fått de så varför skulle jag få det nu. Nej det gör jag inte, jag tänker inte stå och dra om och om igen mina händelser som gör så ont. Hur elaka människor kan vara och hur det påverkar mig. När jag alltid sitter ner och pratar hur jag känner och försöker på nytt varje gång berätta allt men drabbas av panik och darrar händerna av mig. Det gör så ont att jag knappt inte vet några positiva saker eller hur man någon gång skrivit lyckliga saker. Varit glad och kunnat le, ett äkta leende men har det någonsin varit de? Eller har jag bara ständigt skrattat för att andra ska må bra, le för att andra ska se att jag mår bra? Frågor som jag alltid ställer till mig själv men vågar inte ens veta mina egna svar längre. Men jag vet dom, jag känner igen dom från alla andra gånger de är alltid desamma och jag vill bara gräva ner dom.

Kolla in nya målningen



































Det här är en målning som jag inte ännu visat men jag gjorde den till min storasyster Vanjavit i julklapp. Jag blev ganska nöjd och det är lenore om ni inte visste det. Jag har lagt upp den på min sida och ja jag har byt namn från mina teckningar till mina målningar.
Mina teckningar ! Är här med borta och en länk nedanför med nya namnet.
Mina målningar

kent - utan dina andetag

♥ / ♥

Missing the old times
Miss you
That time when we were together
We were puzzle pieces in each other's lives
As we always said
I love you forever and always


Min nya! Klicka för att få större bild och för att se alla klicka här scrapbooking

Att alltid stå själv

Varför känns allt så tungt, varför måste jag lida och må såhär? Förtjänar jag varje dag att spy och göra mig illa? Måste jag vara rädd? Måste jag må så dåligt att jag inte längre orkar? Att stå ensam och kämpa när orken tar slut, det känns så orättvist. Jag har aldrig mått bra så länge jag kan minnas, jag har alltid försökt o ta så lite plats som möjligt. Levt med tankar som ett barn inte ska behöva känna och efter alla år har jag öppnat mig mer men står alltid ensam till slutet med frågor och svar som känns okej för andra men som skadar mig mer och mer någonsin. Är det rätt? Ska jag alltid stå med frågor o svar och ensam mot världen?

torsdag 17 januari 2013

Amanda Jenssen - Dry My Soul

Mina fynd









Smältande liv

Vet inte hur många gånger jag måste säga det. Jag vill inte förstå vad jag menar men det gör jag. Jag vill så gärna dölja allt från händelser och känslor. Men det börjar bli svårare, jag släpper inte en tanke, jag vill dölja dom men det går inte, jag försöker men dom tar över mig själv. Jag kan inte dölja det för mig själv längre, inget. Det är så fullt att jag tänker på allt samtidigt. Det blir en ständig röra och det går inte och städa upp. Känner hur latheten kommer inom mig att jag inte ens orkar lufta fötterna när jag går och ramlar därpå. Jag blir rädd, jag är rädd och förblir jag rädd för mig själv är en fråga jag undrar? Det finns så mycket ilska och sorg inom mig, det finns bara trasiga saker inom mig. Jag går med tårar i halsen och som fyller min mage just nu. Jag står ensam med stor skuld, rädd för mig själv och tårar som fyller mig. Det mörka och dystra och tanken om att allt blir bättre minskar varje dag till 100% och jag tappar alla ord som ska vara positivt till tusen. Jag hoppas och har längtan men som också minskar i snö vädret.

NY från idag!
















Klicka på bilden för att få större bild!

r att se alla klicka här scrapbooking

Lana Del Rey - Video Games

Att vara i mörkrets skydd

För varje dag känner jag hur smärtan tar över från huvudet till fötterna. Det drar som en förklädnad över hela mig, blir som ett skydd, ett ont skydd över hela kroppen. Jag har kämpat eller försökt som alltid komma ur min dåliga sits men jag sitter mer fast mer en någonsin.  Jag misslyckas alltid, jag kommer ner i ett svart mörker, ett moln, ett svårt skadat och ruttet liv. Jag gråter mer och mer inom mig och att se sig själv i spegeln börjar göra mig mer svagare. Att kunna se att jag finns kvar och att jag alltid måste lämna blicken med ett leende. Det gör mig ledsen för jag känner mig inte glad eller inte ens okej, men jag måste le, jag måste alltid lämna världen med ett leende.

onsdag 16 januari 2013

Otep

Min fina Tim ♥


Swedish House Mafia - Don't You Worry Child

Inget blir bättre

 Varför måste jag gå på möten om ni aldrig lär er att lyssna och förstå?.... Jag väntar och ger här med upp!!

1. Grejen/punkten jag kommer ta upp
Vad fan menar ni med verktyg vad behövs för att hjälpa mig en hammare eller?
Tvåan ja hur mycket lyssnar ni? Egentligen ärligt! Jag satt ner lika tydligt som vanligt och förklara hur jag känner. Men vad får jag för vettigt svar? Deprimerad? Vad fan tror ni, varför lyssnar ni inte tror ni inte man blir det när ingen lyssnar? Liksom dra åt helvetet, det som är problemet det är jag som får ta och göra det. Jag sprang hem, jag gick ut ur rummet för att om ni inte tänker lyssna så tänker inte jag stanna och höra på era förklaringar varför jag mår så när jag säger just varför jag tänker och tycker så som jag gör.

In The Lake - Emilie Autumn

Blir det verkligen bättre?

Andas in lycka, tro och tillit... Andas... Andas... Jag känner mig........ Såå otroligt misslyckad!
Jag förstår inte vad alla menar, varför säger ni till mig "allt kommer bli bättre"? Jag förstår inte det! Jag kan inte ens andas in lycka utan blir förgiftad och sjukare varje dag, hur ska det ändras till att det blir bättre? 
Andas... Andas...
Det finns ingen nyttig luftr för mig...... 


Regina Spektor - All The Rowboats

Scrapbooking min nya sida


Kolla in min nya sida
Tryck har nedanför
scrapbooking

tisdag 15 januari 2013

Att kunna dölja allt

Ibland känns det som att jag behandlas som ett djur och ibland känns det som om jag vore en leksak. Fast om jag var ett djur så skulle dom kunna avliva mig och det skulle göra mig lycklig. För jag behandlas inte rätt. Om jag vore en leksak så skulle jag antagligen slängas men det skulle inte göra mig något.

Jag döljer min sorg bakom ett positivt leende

Jag döljer med ett skratt

Jag döljer allt

Bara för att andra ska tro att jag mår bra

Men innerst inne vet jag och det gör mig ledsen att jag aldrig vill visa det. Hur mycket jag lider varje dag, hur ont jag har och haft. Hur jag handlöst gråtit på toaletterna och hur jag stoppat ner fingrar i halsen. Eller varje sår, överdosering och då jag rymde. Hur jag varje natt satt uppe med ångest och oro. Varje dag och natt var jag uppe och tänkte. Jag känner hela tiden hur skulden jag bär på axlarna blir tyngre och tyngre varje dag. Ibland vill jag bara somna och aldrig vakna igen.

Jag tänker så ofta...
Men jag måste alltid dölja allt med ett leende på läpparna.

Kommer jag någonsin hitta min dörr?

Jag önskar att jag hade så mycket mer kraft en vad jag har nu. Jag önskar jag kunde lyfta upp mina dörrar på egen hand. Men istället springer jag runt i ett tomrum och försöker hitta nycklar till mina dörrar. Jag går ofta vilse och jag har inte ännu hittat rätt nyckel och jag har absolut inte hittat rätt dörr.

Ont och okänt

Oroa dig inte
Det är inte ditt fel
Du ska inte känna skuld
Du behöver inte spy eller göra dig illa
Jag ska alltid stå vid din sida
Du ska inte vara rädd
Inget illa kommer hända dig

Det gör ont i mig. Jag var främmande i min egen kropp igår och jag kan inte hitta tillbaka till mig själv ännu. Kunde inte andas, jag dog iallafall så kändes det. Jag försöker kämpa och kampen om att hålla den sista kärleken är borta, jag blev så gott som lurad. Jag vill bara ta tillbaka tiden men jag fick se dina dåliga sidor. Men jag har en familj som betyder mycket och otroliga vänner som alltid finns för mig. Jag hoppas att ni alla förstår hur nära ni står i mitt hjärta och ni hjälper mig alltid få mitt hjärta att slå som det ska. Jag älskar er min familj och vänner. Önskar ni kunde få den Fanny som var perfekt eller åtminstone en Fanny som inte var jag. Allt jag känner är så mycket skuld, ångest, oro, rädd och tankar går i omgångar hur jag ska göra mig själv illa. Jag vill bara blunda och aldrig öppna ögonen igen. Smärtan inom mig värker mer en någonsin och allt går för fort fram att jag inte hinner tänka. Nu är min matsituation värre en någonsin, jag vill inte få i mig något mer. Förut var jag behov av att tröstäta för att sedan spy. Nu går tanken om och jag vill inte ens se mat i min vinkel. Jag blir dömd. Jag blir okänd. Jag blir ensam. Jag får stå med tårar i halsen och smärtan i bröstet som aldrig tar slut. Allt skrik inom mig. Allt det svarta. Frågor och svar... Allt som finns inom mig som jag döljer och som jag nu ångrar att de finns inom mig. Att dom inte bara är min, att de kan plåga någon annan också.

tisdag 8 januari 2013

Längtar som håller mig kvar

En dag står jag där igen. En dag tar jag åter min hämnd på mitt liv. Varför tillåter jag mig aldrig förlora eller vinna? Varför lyckas jag aldrig? Varför står jag alltid med gråten i halsen och in till det sista visa mina tårar för att jag är så dålig på att dölja allt. När smärtan syns genom mina tårar, syns in till min hud och vilken smärta jag låter rinna över hela min kropp. Men ingen, ingen kommer någonsin känna dom som jag. Jag har lärt känna hur mina tårar brinner, hur dom brinner upp min kropp. Hur dom lyckas sluka mig varje gång. Jag står alltid hopplös kvar och ett tusental tårar på kinden som sedan faller ner och tar sönder mig. Tårarna finns på nytt varje gång dom ramlat ner och går därmed ramlar tårar återigen från mina ögon. Min kropp brinner, men den lyckas aldrig, aldrig, aldrig förstöras helt för jag är ännu för stark. Jag är trasig och mina vingar dom är nästan som borta. För om jag skulle hoppa skulle jag falla och inte låta mig flyga vidare i livet. Jag är fast på en ö med tårar och väntar på flaskpost. Ett hopp, en framtid, en karta till ett nytt liv, till att återigen skapa glädje och bygga mina vingar större en förut. Tills jag blir den jag är menad att bli och vara.

måndag 7 januari 2013

Vem? Du? Älskling? Tårar du aldrig var värd!

Varför blev jag sårad? Varför hörde du aldrig av dig igen? Varför skulle du lämna mig utan svar? Varför sa jag allt till dig? Varför gav du dig bara av? Varför blev du kär i någon annan? Kyssen som blev övergiven? Vad hände med "jag älskar dig för alltid och evigt"? Varför lämnade du mig inte en gång utan två? Varför sa du att jag var din enda och sen en dag efter betydde jag ingenting? Varför vågade du inte säga sanningen? Varför drog du mig i månader i ditt gullande? Varför? Varför? Jag älskade ju dig eller hur kan jag älskat dig? Hur skulle jag kunna älska dig när jag aldrig blev älskad tillbaka? Varför kunde jag inte se? Du drev bara med mig? Du skojade? Du gullade? Du spelade med? Jävla idiot? Jag gav ju dig allt? Eller är alla dom här frågorna bara frågetecken? Jag måste få veta vem jag var kär i? Vem var du? Vem spelade du? Varför tyckte du att de var kul att såra mig? För att sedan se mig falla i bitar? Jag har så många frågor du aldrig kommer svara på och varför vill jag inte släppa dig? Jag måste men du var ju min så nyss? Månader sen? Jag saknar dig?
Får inte..
Du var aldrig värd mina tårar, men du..
Du lyckas få mig gråta varje dag och du lämnade mig med ett krossat hjärta...
Kommer aldrig kunna förlåta dig för vad du gjort, aldrig!

Svårad saknad om liv

Hur jag nu en önskar eller vill se saken positiv så går det inte. Hur kan en negativ sak bara gå till något positivt när det negativa är så allvarligt skadat att ingen inte ens någon ser det. Att skadan är värre och att känna, höra de orden som en 14 åring snart 15 år som inte ska behöva känna så varje dag. Att bli missförstådd och leva i en ohälsa miljö med tankar som förstör. Att lyckas vinna över sig själv och alla dagar som går och gått. Att kunna lämna något förflutet bakom sig och även om det hänt 1 timme sen kunna släppa det. Ett dygn eller minuter? Det måste gå och släppa. För att sedan försent innan komma bort från sina panikattacker/ångestattacker. Jag har svårt och komma bort från dom och när dom väl håller mig i sin famn kan det hålla i dagar och ett antal veckor.Vissa kan dessvärre hålla i år och jag må sorgligt nog få skriva resten av livet. Det förstör så mycket och min vardag kommer aldrig bli desamma. Jag kommer aldrig kunna övervinna mina tankar eller drömmar. Jag har en framtid men den är svår att uppfylla och jag kommer inte klara det på ett ben. Jag behöver mycket mer styrka en vad jag har nu. Annars är min framtid borta, den skulle inte existera och jag skulle inte acceptera att jag lever.
 
Lista 3 punkter !
  • Hantera stress, ångest, oro, panik, tvång, självskadebeteende, tankar och andra svårigheter
  • Försöka förstå vad jag behöver för näringsintag och äta mer för att bygga muskler
  • Försöka ha 2 vilodagar i veckan

fredag 4 januari 2013

Emilie Autumn - Shalott


Första inlägget 2013

Visa respekt och lyssna, inte tvinga något fram. Jag har verkligen hamnat i ett mörker. Jag tar och spyr upp mina problem, straffar och skadar mig själv. Visar hur jag ser ut på insidan, jag magrar, svälter mig själv ännu en gång. Tar min spy fobi bort ur tankarna och kraften från magen upp, jag börjar ruttna och spy smaken börjar bli en vana. Kan ni tänka er hur svårt det är? Hur olika självskadebeteende kan se ut. Jag erkänner, jag vet om mina problem och vilket behov jag har just nu. Jag skulle bara vilja tröst äta och spy hela tiden, maten är mitt enda och då menar jag verkligen det enda jag kan ha kontroll över. Allt annat kan folk tvinga mig till men inte mat.  Därför har det inte bara blivit svält denna gång utan jag dubblar allt som händer runt omkring mig och spyr upp allt dåligt som hänt. Jag försöker stå emot varje dag visst lyckas jag men jag får panik, jag vill ta sönder mina väggar, ta bort dörren så att ingen kan komma in och jag aldrig ut igen. Då slipper ni fula Fanny, äckliga och skuld Fanny. Jag känner så mycket skuld, jag känner mig ful och äcklig. Jag kan inte släppa några av mina tankar, även fast jag nu skulle göra vad som helst för att bli av med dom. Skulle önska att de var lika lätt att betala av sin skuld som man har varje dag, att man kan få känna sig värd mat, sin frukost, lunch, mellis, kvällsmat och allt sånt. Att jag slipper känna att den här maten är inte min eller att jag måste spy upp min mat för att jag måste göra mig själv illa. Jag vill slippa det och jag försöker varje dag. Träning är något som blir extremt känsligt när jag spyr och äter dåligt men det som får mig att må bra och komma bort från dåliga tankar. Hur ska jag lyckas komma bort från mitt dåliga självskadebeteende. Att spy varje dag är hemskt och jag vill lyckas komma bort från dom tankarna också. Jag vill slippa känna allt som gör till att jag spyr. Jag hoppas att 2013 kommer bli ett bra år, dock blev ju inte mitt första inlägg 2013 så bra men jag hoppas på en bättre framgång. Att folk kan börja acceptera mig för just den jag är och se mina problem och hur mycket jag lidit i alla år. Att ge mig styrka att leva vidare, men alla sumpar chansen och gör mig sämre varje dag. Jag kan bara hoppas och be!