tisdag 30 december 2014

Om och om igen...

Jag vet inte... Allt känns så konstigt när jag tänker på saker och ting, det är som jag förlorat delar och aldrig accepterat läget. Även fast jag pratar om saker ofta och vet hur det ligger till är det som jag blundar för det. Jag upprepar allt, jag säger sakerna om och om igen... Men jag har förlorat allt, men så lång tid tillbaka. Men jag har inte bara fattat det... 

Jag vill inte förstå...
Jag vill inte acceptera det...
Men jag har förlorat delar av mig själv och när jag säger att det känns som jag förlorat det, har jag förlorat mer delar pågrund av att jag vet att förlorar mig själv och jag vill aldrig veta av det. Jag säger det om och om igen, men jag accepterar inte att jag redan förlorat mig själv. Utan varje gång sitter jag och skriver med känslor om att jag förlorar mig själv....

Saken är att jag redan är förlorad...
Jag vill bara inte acceptera det...

Jag är okej...

Jag ägnar nog en hel dag om att hoppas att en bil kör över mig...
Hur kunde jag låta det här hända...
Hur kunde jag...  Låta dom här tankarna övervinna allt?

Jag är så rädd för att berätta sanningen för andra, men jag vet att jag mer än gärna hade gråtit i någons famn, istället för att gråta för mig själv i min ensamhet. Jag önskar jag hade rösten att berätta hur fan dåligt jag mår, hur fruktansvärt det går med allt jag försöker så gott jag kan med egentligen. Men rösten tystnar till och jag använder en starkare röst att det är okej som jag kämpar med att hålla ute, istället för att använda den svaga rösten om att jag är så trött på mitt liv...
Jag ägnar nog en hel dag om att hoppas att en bil kör över mig...
Men jag är tyst om det och säger att det är okej...

Jag önskar också att jag bara kunde säga allt rakt ut till dom jag känner och idioten jag litat på äntligen inte får vara helt okej personen jag sagt till folk...

Jag brukar säga att det är sådär...
Jag vill bara skrika ut, men skriker ut i mitt huvud....

"JAG HATAR DIG"
"JAG FAN HATAR ATT DU HAR DRIVIT MIG TILL BOTTEN"

söndag 30 november 2014

17 år är en siffra som... Jag inte vill se

Hur ska man överleva en kamp man redan förlorat?
Hur ska jag få mina svar när jag vet vilka svar som redan väntar mig?...
Hur ska jag orka kämpa när jag redan sagt flera år tillbaka, jag går på krafter jag inte har, jag har inga krafter kvar, hjälp mig... Jag orkar inte!

Varför tar dom mig aldrig på allvar?
Varför ger dom mig sina kalla svar?
När dom vet att det är till någon som ligger och dör...

Varför kämpar jag när inga bryr sig?
Varför kämpar jag med att någon ska tycka om mig, när jag redan vet att dom hatar mig?
Forever...

Varför bryr jag mig ens om det här?
När ingen ens har en fråga hur jag mår...

Varför tror jag fortfarande på att jag lyckas övertala någon?...
När mina 16 år har gått och jag är inte ens välkommen någonstans....

Snart är man 17 år och jag känner mig mer död, mer begraven levande och mer ovälkommen trasig människa som vill att någon bara ska lyssna....

Jag andas i det negativa

Kan man leva såhär?
Jag vill kunna andas.. 
Jag kan inte andas i en låda, jag kan inte ta ett steg med leder som gått ur led...
Jag kan inte andas med revben som krossas och jag kan inte leva med alla knivslag jag fått, jag blöder och dör inom mig av den mängd förlust med svek i luft jag andas...

fredag 26 september 2014

Behöver ett mirakel

Det är som jag alltid levt i en mardröm, jag börjar bli trött på att vara jag, trött på att alltid få stå utanför...  Jag orkar inget mer, jag bara gråter och hoppas ett mirakel händer innan jag försvinner bort...

måndag 15 september 2014

Plågsam död

Jag förstår inte längre vad jag ska göra... Allt bara dör inom mig, det slocknar mer ljus än vad de någonsin lär göras för mig. Det gör ont, men smärtan kommer inte försvinna. Jag har försökt att tro genom alla år att de ska ske någon dag, men den dagen kommer aldrig. Jag vet... Jag vet vad folk säger till mig då "den dagen kommer" men dagarna går och dagar blir till massa timmar som jag inte kan göra mig av med längre. Det går inte att lägga sig under en filt och bli hel igen... Det går inte att prata med vänner längre, jag vet inte vart jag skulle börja. Jag har börjat leva i min ensamhet, ett hopp om hjälp är inte någon fråga som upprepas i huvudet längre. Utan varje dag känns mer som ett hån och skratt av hur misslyckad jag är, att känna varje timme höras i huvudet om en plågsam död...

torsdag 3 juli 2014

Varför måste allt vara så komplicerat för att passa in


Allt som jag kämpat för... Har aldrig funnits...
 Jag har gått från plats till plats, nya ställen, gamla ställen, allt för att hitta vägen hem.
Jag har sökt efter gamla vänner, men nästan inga finns kvar.
Jag har försökt hitta balans, men jag tappar balansen efter första andetaget. 
Jag har försökt hitta nya vänner, men det finns inga som verkar vilja vara vän med någon som mig.
Någon som är så ointresserad av mode och smink.
Vad händer med denna värld, att höra en 10åring redan har matproblem, att vara rädd för att äta för mycket, rädd för att bli tjock... 

Jag tappar ord om hur jag hör
hur denna värld är idag

måndag 23 juni 2014

Utropstecken!!


Vi upptäckte ett utropstecken i min pannkaka!!!
Sen så måste man ju passa på att synas bild
SMILE

Min nya piercing


torsdag 12 juni 2014

Jag önskar jag kunde ändra ödet... Det skulle ju alltid vara du och jag.... 4ever and ever!

I do not understand why ...

And will never

And can never say that I understand
For you were my hero
A family member

And ...
I can not understand that I can never see you again

Every day I came home
So were you there ...

I can not believe that you're gone forever

måndag 2 juni 2014

Ritat lite från mitt huvud

I'm not your new fucking wallpaper

Jag tränar dagligen men ändå får jag höra att jag borde och ska träna mer, jag är så trött på att få höra att jag inte är tillräckligt bra nog, att jag alltid måste bli bättre. Nu när jag äntligen har fått mer kött på armar och ben, mer muskler... Så är jag ändå inte bra, jag blir så besviken både på mig och dom som hela tiden vill klaga på mig, för jag vet själv att jag inte är någon skönhet, men jag klagar aldrig på andra och jag undrar varför andra vill ändra på mig...

Ibland vill jag bara säga
 
Dra åt helvete

I'm not your new fucking wallpaper

 

torsdag 29 maj 2014

????....

Min styrka jag letar efter är förvirrande borta ur min närhet, det är som om jag vore längtad till en skogsväg långt bort från alla vägar som finns. Jag undrar för mig själv varför jag ger upp, men mitt undrande är förunderligt konstigt för jag ger upp med mina funderingar om det. Att kämpa och överleva är något jag inte ens gör, att ens tankar på att göra mig illa är jag för trött för. Jag försöker förstå varför jag sitter här och skriver idag, men tankarna om det har jag ingen aning om.

onsdag 9 april 2014

Förvånad och smärta, blandade tillsammans

Några dagar sedan...
Jag tappar mig själv med ständiga blickar på mig, känner trycket, känner värk av mina blåmärken på kroppen. Känner mig maktlös, känner mig slut, känner hur min hals börjar bli hes av allt pratande som aldrig leder någonstans. Tårar som börjar göra ondare att fälla ner, att alltid gå hem med ett obehagligt tryck mot bröstet och blickar som säger att jag inte hör hemma här. Att allt det är bara att acceptera.... Darrande ben som vägrar gå, somnar till 5 filmer, tränar ständigt och drar till gymmet iallafall två gånger i veckan som det nu blivit. Fast jag tycker om att gå till gymmet, en kick!

Idag har det varit en rätt skaplig dag, jag har känt mig älskad och omtyckt vilket gjorde mig förvånad faktiskt. Så länge sen man kände något sådant, alltså en positiv dag!

Men mitt i allting bra döljer en massa mardrömmar, massor med saker jag måste bära på alldeles själv. Jag vill bara gråta ut, jag vill bara ge upp. Jag orkar inte, jag blir sämre och sämre för varje dag som går. Jag har knappt någon att prata ut med sakerna om, jag är så envis om att klara av dagen men samtidigt som varje sekund går dör jag inom mig, kroppen skriker "jag ger upp" men är så envis att med klara av det mesta och lite till. Jag försöker träna, jag försöker gå till skolan, jag försöker men inte nog... Men ju mer dagar som blir avklarade så blir nästa dag svårare, för jag har ingen energi.

Jag undrar alltid, vad ska jag göra....

måndag 3 mars 2014

Diamonds

En lek utan känslor

Jag hann inte att säga något, jag hann aldrig ta luft i mina lungor. Jag börjar få panik, jag skulle bara ta några andetag. Jag hann aldrig det, jag hade aldrig sagt något fel som gjort att jag förtjänar detta. Alla pratar med mig, men inget är på allvar, utan en lek där man måste stå tuff för att hålla sig kvar. Stå stark och inte visa sig ledsen eller svag. Utan ge en blick där man säkert kan stå kvar utan att ramla helt, för nu har jag ingen säker mark... Jag har ingen som skulle rädda mig, utan skulle jag ramla har jag bara ett golv utan känslor. Det skulle vara som att stå på ett hustak och hoppa ner, lika känslolöst som golvet jag skulle ramla på. Jag måste stå tuff och stark även fast jag inte kan, glömma att prata om känslor och problem, för jag har inga att prata om sånt med. Utan jag måste vara med och leka, utan känslor och vara lugn eftersom inget är på allvar.

Underbar

måndag 24 februari 2014

Du behandlar mig som luft

Allt detta var en lögn, en lek som jag inte ville följa med och leka. Men beslutet gick till att jag följde med i dina spår, de visade sig vara mina misstag att lita på någon som dig, må vara det dummaste jag gjort. Att höra att jag var den enda, men du hade en annan nära när du sa så, men för dig visade sig att hon var en lögn... Det visade sig även att du var min lögn. Jag trodde på dig, du berättade att hon lekte med dig, men vad gjorde du med mig...? Alla svar jag får från dig är lika kalla som stenar. Jag vill försöka förstå varför du gjorde såhär, men ju mer jag försöker förstå drunknar jag, för när jag förstår... Förstår jag att jag aldrig var någon för dig, allt jag sa till dig, tog du som luft. Jag vill försöka förstå, just nu mår du dåligt för vad hon gjorde för dig... Men du kommer aldrig förstå vilken skada du gjorde mot mig, för jag är som luft för dig...

onsdag 22 januari 2014

Trasig docka och tragiska händelser

Jag känner mig inte tom längre, jag känner mig full av ångest och trötthet. Besvikelser, ilska, sorg, en trasig docka. Jag har beskrivit det en gång. Jag vill så gärna visa mig stark och andra som vill hjälpa mig gör det på helt fel sätt.. Vilket i det här läget gör att jag måste visa mig ännu starkare, vilket jag just nu inte är. Jag försöker träna hårdare, men kroppen börjar bli svårare att kontrollera. Dessutom blir jag så frustrerad för jag säger precis vad jag behöver för hjälp och ändå lyssnar dom inte och frågar därefter nästa dag "vad vill du ha för hjälp?"... Men jag sa redan innan ni hjälper inte mig om ni gör så här, men ingen lyssnade. Ingen lyssnade på "Jag orkar inte mer"... Allting var som förra gången, ingen lyssnade, samma sak... Upprepelser som förut står jag där ensam och ska försöka gömma alla sår, vara glad, kunna prestera lika bra som förut. Denna gång är det svårare, att alltid ha flera tusen ögon på sig hjälper inte mig precis, jag behöver vara för mig själv också, kunna få min egen tid, kunna få vara ensam och bara vara mig själv en stund. Just nu är jag varken vid mobilen, jag är ledsen för alla underbara vänner jag har som bryr sig så mycket om mig, jag tänker på er och jag saknar verkligen er. Men det som hänt just nu har fått mig under ytan, egentligen finns det inte ursäkter men jag hoppas ni förstår och förlåter mig. Jag hoppas att jag tar mitt mod igen och gör det som är bäst, jag kämpar, jag är en trasig docka just nu, men jag ska försöka göra mig hel igen.

fredag 3 januari 2014

2014

Första inlägget på 2014

Ett helt nytt år har redan börjat, en ny chans till att göra allt lite bättre
 Nya tag, nya andetag, ny start

Jag har fått nya chanser, jag klarade mig igenom 2013 trotts att min energi drunknade till 0, jag ska fortsätta kämpa, men denna gång med en aning lite mer energi.