Jag vågade inte prata med dig förut, för jag blev rädd att just du skulle bli arg på mig.
Vet du varför jag alltid tog en omväg? Jag var rädd att du skulle se mig.
Vet du varför jag aldrig vågade le? Jag ville inte ha din uppmärksamhet.
Visst hörde du mig prata om dig? Jag kunde inte låta bli, du får alla blinda.
Jag är rädd för dig, bara för att du ska våga älska mig igen..
måndag 29 oktober 2012
Fanny vakna upp?
Jag vill bara gråta, jag är så trött. Jag har bara lust att grina som om jag vore 3 år. Jag är så otroligt onödigt trött och det värsta är att jag vet att jag inte får sova. Jag vet att jag snart ska träna och jag har inte sovit ett dugg och jag känner mig svag och kall, hur faaaaaaan ska jag orka träna? Jag måste samla krafter, samla energi som jag inte har. Jag måste ta och röra på min kropp och sluta gnälla för att jag inte sover. Jag är trött och vill bara gråta just nu men får inte somna, måste träna. Kom igen Fanny!
Envis som jag är
Envis som jag är tog jag inte några av mina tabletter igår, inget! Jag kan verkligen inte sova och som vanligt sitter man uppe och ugglar på natten. Som tur var är det iallafall morgon nu och jag sitter och fryser rumpan av mig tyvärr mår jag säga så. Snart ska jag iallafall duscha och värma mig, det blir skönt. Vet inte längre hur jag får tiden att gå, jag har sådan ångest på kvällen att det ända man kan tänka på är vad man måste göra, vad man bordes göra, varför jag inte gör det, varför jag är lat att leva vidare och varför jag kämpar när jag ändå kommer misslyckas? Men sanningen är helt enkelt att jag måste radera alla ångest tankarna jag får, alla dumma planerna, allt, allt som kommer in i min skalle. Men varför så envis? Varför kunde jag bara inte ta en tablett på kvällen? Varför kunde jag inte frågat på dagen så jag slapp min djupa ångest? Varför? Men jag gjorde mitt val och jag tog inget. Inte min allergi medicin, inte min nya tablett vad den nu heter och inte min natt medicin. Inget, inget, inget! Nu är det måndag tror jag och den här veckan ska jag sätta mina nya mål och jag ska försöka klara av dom så gott jag kan. Jag ska försöka, jag ska göra det här på mitt sätt, ska göra så jag mår bra, ska kämpa vidare och få bort ångesten på mitt eget sätt. Allt ska vara på mitt sätt och ingen annans. Ska klara mig en vecka utan medicin, ska försöka äta så bra jag kan, bara äta helt vegetariskt, inget godis, absolut inget godis för hur ska jag då kunna få mina magrutor? Nej ärligt! Jag måste klara det här. Så målen är då?
- 1 vecka utan medicin
- Äta bra, helt vegetariskt. Kommer jag klara eftersom de är bara kyckling annars!
- Inget godis, skriver det som en ensam 3a eftersom ett monster alltid är det
- Träna hela veckan
- Klara målen så gott jag kan
fredag 26 oktober 2012
Jag mår okej
Nu känns det bättre, jag mår helt okej fast jag inte sovit på länge. Jag hade ingen ångest inatt och det är skönt, att slippa känna den varje timme, varje minut, varje sekund. Jag kände den inte! Så det är bra att tabletten funkade, att jag gav den en chans. För det var skönt att verkligen slippa ångesten ett tag, det var precis vad jag behövde. Nästa steget är att jag ska våga ta min nattmedicin igen så jag kan få sova också. Men snart, just nu är det bara skönt att inte känna ångesten och paniken som verkligen tar död på mig. Att jag var lugn och inte fick panik för allt, för att ångesten dödar mig långsamt. Jag var lugn inatt och visst jag är trött som fan men inte lika trött eftersom jag sparade krafterna istället för att min ångest tar min sista energi i kroppen. Jag hoppas jag kan hålla mig uppe hela dagen, men längtar efter att få sova. Men jag mår bättre, jag mår okej, igår mådde jag piss och nu har det vänt. Jag mår okej och det känns bra att det vände från dåligt till okej.
torsdag 25 oktober 2012
Hemlig hemlighet
Önskar jag bara kunde säga det rakt ut, önskar jag kunde skriva, skrika eller åtminstone viska ut det. Men det kan jag inte, det är en hemlig hemlighet som jag inte får berätta. Om jag skulle berätta skulle jag aldrig lyckas, då skulle jag aldrig bli perfekt eller lite bra åt världen, då skulle jag inte kunna avsluta något. Varför jag berättar det, att jag håller, inte berättar det här är för att ingen lyssnar och det här är det ända sättet för mig att på något sätt berätta. Skriva ner det som händer, skriva för sig själv fast man berättar på ett sätt, jag håller det på något sätt inte helt ensamt. För på något sätt vill jag ha hjälp o andra sidan bryr jag mig inte för jag tror aldrig jag får någon hjälp. Aldrig jag har ropat länge men ingen hör mig, men jag ska klara av det. Jag vet vad jag måste göra och jag gör det inte sen eller snart, jag gör det inte på måndag eller någon annan dag, jag börjar nu och inte sen. Jag gör det här och nu, i en hemlig hemlighet och jag ska kämpa för den.
Kraftlös och nere
Just nu går allt ner, jag känner mig nere och jag känner mig kraftlös. Jag sover inte ett dugg på kvällarna, jag får ingen blund, jag kämpar för att inte sova på dagarna men det är svårt när man inte har orken att stå upp. Trodde aldrig jag skulle komma hem efter min promenad idag nyss, jag kände hur benen tappade orken, kraften att ta steget framåt. Jag vill träna men orkar inte, jag vill men jag halv sover. Jag vill bara sova just nu, jag har ingen lust att göra något åt det. Jag har panik och ångest som kryper i min hud, som bränner, jag får inte fram något ord längre. Jag känner hur jag anstränger mig för att ens kunna skriva det här. Just nu är det jobbigt och jag måste just nu komma på anledningar varför jag gör just det och det, varför jag måste ta det och det, men jag hittar inget. Jag ser ingen anledning till det och jag är kraftlös mot världen, mot min kropp, mina tankar, jag känner mig död. Det här tar verkligen slut på mig.
onsdag 24 oktober 2012
Rita ikväll
Jag tänkte rita lite ikväll/inatt och jag tänkte att om jag nu ändå ska rita så kan jag ju visa imorgon hur det blev. Eller hur? Det vore nice o lägga upp något, eftersom det var så länge sen jag lagde upp något sådant. Sen så tror jag att jag ska imrpversera, improvera, iprovesera, improvesera, vafan kan inte stava och jag vet inte ens om man säger så men improvisera. Jag tror jag ska rita från huvudet och inte, eller vänta rita från huvudet? Kan man det? Nej men ärligt ni fattar vad jag menar. Utan någon slags grej o följa efter utan allt ska komma från egna tankar. Så håll ögonen öppna imorgon och annars också för den delen man vill ju inte att någon ska ramla. Men så tar jag och lägger upp resuletet, resultatet imorgon. Det blir jätte bra tycker jag då, så men jag kan inte lova att det blir snyggt. Det kan jag inte, men jag kanske tycker det blir det. Men det märker man och hur trött jag var då när jag ritade. Vågar man tänka så långt, nej men det blir super. Men om jag ska ta och sluta skriva nu och börja rita så kanske det ser bättre ut. Så säger vi och eftersom det är kväll nu när jag skriver det här kan ju jag ta och säga godnatt också. Godnatt, puss och kram!
Jag är inte tjejen
Jag önskar jag var tjejen du kan älska, kunde, kan, kunde, kan älska för evigt. Tyvärr kan jag bara vara den tjejen ett tag, kan bara vara henne någon timme för jag är inte hon. Jag önskar jag kunde bli henne för evigt precis som jag vill att du älskar mig för evigt. Men det skulle inte gå, jag vet hur mycket du vill ha den tjejen jag inte är, jag vet att jag är bättre som hon. Men jag är ledsen det går inte, jag kan inte vara hon. Jag är verkligen ledsen, tjejen är inte jag. Jag kan inte välja bort mig själv för någon du vill att jag ska vara, det är fel. Man kan inte ändra världen, du kan inte ändra min värld. Även fast jag älskar dig kan jag inte bli hon, jag kan spela hon, men vad hjälper det? Det får mig att försvinna det får mig att bli någon annan. Det är som att förstöra världen. Jag vill att du älskar mig för evigt och inte för den tjejen jag aldrig kan bli, men det kommer aldrig hända. Om det skulle hända kan jag aldrig älska dig. Det får mig i tårar, för vi blir olyckliga.
Mitt mål
Nu har jag sagt hela dagen att nu ska jag träna, nej nu, nej kvart i, nej en timme till, om 20 minuter. Varför drar man ut på det, jag menar ibland gör jag inget, jag ligger kanske i sängen och bara tänker. Förlåt men jag känner mig så lat, som om jag hade all tid i världen. Men faktiskt har jag inte det, jag är långt ifrån det, har nästan bara minuter på mig. Känns som om det är sekunder det handlar om och jag går ut på dom sekunderna till dagar. Fan så hemskt, egentligen borde jag bara sätta på mig träningskläderna och gå och träna på en gång men det gör jag inte. Det måste nästan bli mitt mål att bara kunna gå och träna utan att fastna överallt, att bara gå och träna för jag mår bra av det och så fort jag kommer igång kan inget stoppa mig. Konstigt men ibland behövs mål och fråga mig inte hur ordet kom fram i mitt huvud, kändes bara så rätt. För om jag skulle gå och träna så fort jag har lust, så fort jag vill, då skulle det gå mycket bättre. Istället för att dra ut på det och inte göra något. Mitt mål är att komma igång med träningen på dagen. Perfekt, skulle bli jätte bra om jag kunde försöka klara av det, då slipper jag ångesten lite också. Träna är bra, träna är livet!
Min Tim
Med ord och känslan jag
Jag kunde sitta i timmar och gråta, jag kunde se regnet ramla över mina kinder precis som mina tårar bordes göra. Jag kan sitta och gråta i timmar och se regnet falla över mitt bleka hår, jag kan se hur dropparna faller ner, rinner ner mot min hud, min vita kalla hud.
Jag kan ligga i sängen och fundera, jag kan se min klocka på väggen. Jag kan höra den, jag kan känna slagen, jag kan känna hur de hörs intill min hud.
Jag kunde en gång känna dig mot min kropp, jag kunde en gång få kyss dig. Jag kunde få trycka dig intill min kropp, intill min hud, intill min kalla värld. Nu är det bara en saknad, en gång, en gång jag kunde och hur mycket jag nu en gång önskar att det var nu finns inte det.
Jag vill aldrig förlora vår vänskap, jag ville aldrig. Men den är förlorad och vi är en fiende ifrån varandra. Vi skulle kunna döda varandra men inte för vänskapens skull. Vi var som bästa vänner tills den tog slut.
Jag minns våra stunder, jag minns allt som igår, jag minns ditt leende och jag vill bara glömma det. Men det ända jag ser är ditt leende överallt, jag kan inte släppa ditt varma gulliga, gyllene leende.
Jag hörde dina hjärtslag mot mitt bröst, jag hörde dig viska mitt namn. Jag hörde hur du viskade ut orden från början till slut. Jag minns inget av det du sa, jag minns bara ett ord. Men du viskade inte ut det, du visade det.
Jag önskar att jag kunde säga hej, jag önskar att orden hej och aldrig ett då fanns. Men tyvärr finns ordet hejdå och jag väljer att säga det med evig sorg, ett farväl.
Jag kan ligga i sängen och fundera, jag kan se min klocka på väggen. Jag kan höra den, jag kan känna slagen, jag kan känna hur de hörs intill min hud.
Jag kunde en gång känna dig mot min kropp, jag kunde en gång få kyss dig. Jag kunde få trycka dig intill min kropp, intill min hud, intill min kalla värld. Nu är det bara en saknad, en gång, en gång jag kunde och hur mycket jag nu en gång önskar att det var nu finns inte det.
Jag vill aldrig förlora vår vänskap, jag ville aldrig. Men den är förlorad och vi är en fiende ifrån varandra. Vi skulle kunna döda varandra men inte för vänskapens skull. Vi var som bästa vänner tills den tog slut.
Jag minns våra stunder, jag minns allt som igår, jag minns ditt leende och jag vill bara glömma det. Men det ända jag ser är ditt leende överallt, jag kan inte släppa ditt varma gulliga, gyllene leende.
Jag hörde dina hjärtslag mot mitt bröst, jag hörde dig viska mitt namn. Jag hörde hur du viskade ut orden från början till slut. Jag minns inget av det du sa, jag minns bara ett ord. Men du viskade inte ut det, du visade det.
Jag önskar att jag kunde säga hej, jag önskar att orden hej och aldrig ett då fanns. Men tyvärr finns ordet hejdå och jag väljer att säga det med evig sorg, ett farväl.
Mat är viktigt
Jahopp nu sitter man här framför datorn igen och tänkte skriva lite. Problemet är alltid att oftast när man sitter och tänker på vad man skriva hittar man inga ord, man vet vad man vill säga men man får inte ut det till ord. Eller så brukar det alltid vara för mig, jag har massa att säga men jag får bara ut det som egentligen inte är så viktigt. Det är viktigt men det är inte det jag vill säga. Jag vill bara säga som det är utan att låta dum och konstig men det kan jag inte. Jag skulle bli en idiot, jag menar känner mig så dum och då menar jag dum verkligen. Sen känner man sig så utnyttjad kan inte fatta att det som hänt mig har faktiskt hänt och jag mår riktigt dåligt av det. Känns som man gett ut sig bara sådär och inget man kunde göra åt. Svårt att förklara. Jag kan inte sova på kvällarna jag ligger i sängen med ångest och panik. Jag har ångest för det som hänt och att det kan hända igen, jag har panik för skolan, panik och ångest för mat och träning. Ibland önskar jag att jag var smal som förut, jag menar jag vägde knappt något men på något sätt vet jag bättre nu och jag var aldrig lycklig då. Inte för att jag är det nu men jag känner mig en aning lyckligare. Får sådan ångest om jag missar och träna en dag, får panik efter varje tugga. Jag kan hetsäta, jag mår så dåligt över det. Jag vet om jag tar en tugga kan jag inte låta bli att ta mer. Men det är eftersom att jag ofta slarvar med maten och jag vill bara svälta och om jag då får mat vill jag bara proppa i mig så mycket som möjligt. För jag vet inte när jag får mat nästa gång, jag vet att det låter dumt men så är det. Men just nu för tillfället är det ganska bra, jag är inte bra på att dricka jag vet, men jag äter ganska bra. Tycker jag då! Jag äter och tränar och kroppen mår mycket bättre då. Jag äter riktig mat och inte så mycket godis längre, fast är man ett godis monster går det inte o ändra på. Men godis behöver kroppen, kroppen behöver mat för att få energi. Hjärtan behöver få tänka. Jag vet, jag vet att jag inte ska väga så lite innerst inne vet jag det. Jag har kämpat mig upp, jag skrev en matdagbok sen jag mådde så dåligt. När jag fyllde 14 år började jag i min nya matdagbok, då min viktuppgång kom upp ännu mer i vikt. Fast jag har svårt att släppa det med ätandet men jag kommer någon dag lyckas släppa det. Jag kommer kämpa, mat är viktigt och jag behöver inte väga mig för att veta något. Jag behöver inte veta vad 1, 2, 3, 4, eller hur många siffror det är nu. Jag behöver inte väga 0 kilo för att vara lätt för världen, det är något man måste lära sig. Ät dig till en bättre kropp, jag ska kämpa, jag kommer äta mig till en bättre kropp. Men ärligt visst kan mitt matproblem ställa till det för mig och då är jag inte världens lättaste människa att prata med. Men jag lovar jag kommer inte ge upp och precis så som du känner, ni alla känner med maten ge inte upp det kommer gå bra. Kämpa vidare!
tisdag 23 oktober 2012
Så skön låt
siw malmkvist - flickor bak i bilen
Jag mår som jag mår
Ibland har jag bara lust att ge upp, ge mitt hjärta en omgång bråk i någon slags smärta. Jag vet inte jag hittar inte ut, jag har ångest stup i kvarten, jag orkar inte hålla ögonen öppna för sanningen. Jag vågar knappt tro att min kille älskar mig längre, i ena stunden är jag säker men andra stunden ger han mig en vikning att han lika gärna är intresserad av någon annan. Jag vet inte, det känns ibland som det kanske aldrig varit vi, jag älskar dig men nu vet jag inte längre. Mina känslor svalnar ibland, de försvinner som om det aldrig funnits ett vi. Men jag älskar dig, jag vet, jag har alltid älskat dig. Jag är bara så trött på mig själv, jag vill bara försvinna, skolan är bara ett problem långt ifrån slut, jag ska kämpa, men jag vet att jag aldrig kommer bli någon slags matte nörd eller någon slags plugg häst, jag vet att jag inte är jätte bra i skolan, men jag vet iallafall att jag har allt som jag behöver för att överleva här i världen. Jag vet inte om jag vågar tro att den här nya skolan kommer funka, jag vet, vet att det här känns fel. Jag vågar bara inte säga det, för jag vill alltid ge skolan en chans. Men jag känner i hela kroppen, jag känner hur ångesten smyger i kroppen redo att strypa mig för gott och jag vet inte hur jag ska klara mig denna gång. Jag vet inte hur långt jag kommer våga gå denna gång, jag har ingen aning, för jag kommer hålla allt för mig själv, jag kommer inte våga säga något. Varför jag inte gör det är för att varje gång jag sagt något lyssnar ingen, ingen har någonsin lyssnat på mig. Även som nu har jag sagt mycket, men ingen har frågat hur mycket jag orkar. Ingen vet hur mina känslor går mig på livet, inga vet att orken är knappt. Det räcker med att 5 misstag kommer i rad och min energi kommer ta dö på mig. Sen maten är ett problem, ge mig inga val med att äta. Att äta är ett måste, men om ni hela tiden ska ge mig ett val, att om jag vill, ska jag hålla upp, blir det här bra, så länge ni håller på så kommer jag tillslut sluta äta helt. Dagen i sig med hela allt har varit dåligt, jag har haft mycket mat ångest skol panik och vid morgon duschen fastna mitt hår i min hår snodd jävla skit. Fick inte bort den och drog så håret lossna. Sen somna jag igen och sov till klockan 4, där gick hela dagen. Nu känns det hopplöst allt ihop. Sen dessutom hitta jag gammalt kaffe i mitt rum och när jag skulle slänga den tappa jag den över golvet så hela mitt rum stank kaffe. Gammalt kaffe, inte nytt, så pissigt. Så efter städning och hjälp av mamma som typ gjorde allt så luktar det gott igen. Jag fick vara hunden som lukta på golvet efter doften usch, usch, usch! Så det har varit en jobbig dag, skönt att dagen snart är slut. Jag blir även så ledsen när kompisar inte förstår hur jobbigt man har det, att hur dåligt jag en mår så kommer de aldrig förstå. Det är så jobbigt att känna att det är mitt fel. Men ska inte ta åt mig så mycket. Idag tänkte jag köra på med Emilie autumn igen, riktigt bra musik!
Emilie Autumn - If I Burn
Fanny katt här igen
Vad ska jag säga? Har ärligt massor att säga, massa, massor, massa i massor men det ändå jag får fram är att hur dum jag nu en varit vet jag inte hur jag ska rädda alla utan att såra den som nu faktiskt talar sanning. Jag vet att jag förstört krossat många hjärtan, liksom bygger på nytt och återigen ännu en lögn byggs på kärlek. Sen vet jag varför just det blivit såhär och det är inte bara mitt fel. Att pressa mig säga saker och tro jag är någon leksak är fel, man ska fan inte tro att man kan bestämma över mig. Tro jag är någon slags hund, jag saknar det med dig, jag saknar hur du var förut, jag bryr mig inte, du ber mig, du säger åt mig som en hund gå dit och dit, gör så, var på det sättet, du ska ha dom kläderna, neej fan sluta jag vill inte höra ett ord från dig till. Men jag vet vad jag vill och jag tror jag hittat rätt igen, jag är kär, kär som fan och jag tänker inte låta honom gå. Jag tänker inte släppa honom, han är min, hoppas han förstår hur mycket han betyder och jag är stolt att kalla honom min pojkvän. Kärlek är en underbar jävla dröm, helt underbar så länge den funkar, drömmer vidare, så fort man öppnar ögonen igen, så fort man vaknar, så fort det kommer någon snyggare är man körd. Man är fast, man måste kämpa, man gråter, det gör ont, man ser inget annat en en stor saknad. Kärleken är dum, kärleken är rättare sagt ett helvete. Det värsta är att den personen som man älskar kan såra en mer än vad någon annan kan och någonsin gjort. En sak som jag som jag tänkte på nyss, jag för några år sedan pratade aldrig om kärlek, aldrig om killar eller något, jag knappast tänkte på det, men så nu liksom det ända man tänker på är kärlek och killar. Fast jag tänker bara på en kille, han är världens bästa och underbaraste kille, sjukt snygg, gullig, han är mitt allt, kär som på nytt i honom varje dag. Han gör mig till den lyckligaste tjejen i världen. Om jag ska ta och byta samtals ämne ett tag, vad sägs om det? Jo första grejen jag måste ta upp är, pff vafan varför ändra den gamla blogg grejen den var sjukt bra. Nu hittar jag ingenting, fast måste erkänna en sak o det är att själva hela alltet designen är fett snygg. Förresten gjort om bloggen också fan alltid lika jobbigt varje gång, är inte lat men det är faan jobbigare en o träna. Sen så kan jag inte lova att jag håller mig kvar i bloggande eftersom jag mår åt helvetet. Men det var riktigt skönt och skriva av sig lite, faktiskt otroligt skönt. Det var ju så länge sedan jag skrev nu. Men som sagt var mår åt helvetet och då bloggar man inte precis, så fråga inte varför jag gör det nu. Så det var nog allt jag hade och säga, nu och jag hade faktiskt tänkt att bjuda på musik. Inte illa va? Så vad har jag för bra musik? Emilie autumn såklart! Älskar den här låter och jag tycker att den här är så snyggt gjort också, så lyssna på bara. Puss och kram Fanny katt!
Emilie Autumn - One Foot In Front Of The Other
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)