torsdag 31 december 2015

Hejdå 2015

Hejdå 2015!
Snart är det 2016.. Tänka sig, så snabbt tiden går ändå. Jag hoppas att 2016 blir ett bättre år för oss alla. Gott nytt år!

måndag 14 december 2015

onsdag 9 december 2015

måndag 7 december 2015

Le som att inget existerar

Ibland blir allt en stor lögn, allt för att inte visa hur illa allt faktiskt är med mig. Jag kan le som om inget existerar och världen blir som ett stort moln fullt av ångest inom mig. Jag vill så gärna visa alla känslor, men en rädsla finns där. Den sitter och påminner mig om gamla tider, då allt bara skulle rasa och allt blir något som skrämmer mig mera. Jag kan sitta och tänka men aldrig få ut det på papper. Det är som att något inom mig vet att allt kommer svartna och livets svacka är påväg till mig. Jag är rädd, jag har aldrig känt mig så utbränd eller såhär rädd. Det är som att sitta och vänta på något som man vet, vet att det kommer betyda en sårad känsla och smärta inombords, men en hopplös situation där man inte kan göra något... Bara en väntan återstår, en lång tid av mörker, tid att gråta tills världen gått under.

♫They say i'm young, I'm dumb Well I don't give a f*ck♪

tisdag 17 november 2015

Jag orkar inte, jag är slut

Det är som jag försvinner, det är som jag jagas av hundar bakom mig. Men jag hinner inte andas, jag hinner inte tänka...

Detta skrev jag för några dagar sen, nu är jag i en tuff period. Jag har slut på krafter, mina ben skakas och vägrar gå. Hjärnan värkar fått migrän och huden testas på högsta nivån. Jag känner mig så trött att jag inte orkar prata. Orkar inte ens tänka på vad eller hur...

Hur ska jag hitta tillbaka?
Hur ska jag lyckas komma tillbaka till mig själv...

Det är så länge sen jag mådde såhär dåligt och jag ligger i fosterställning och gråter...
Tappar andan..
Tappar livet..
Tappar hopp...
Tappar allt och lite till...
Jag tappar mig själv
Jag tappar allt jag haft
Och....
Jag klarar inte allt det här, jag är slut...
Jag kämpar men nu har jag ramlat ur
Vad ska jag göra?
Vad kan jag göra?
Vad är det som är fel på mig?

Jag orkar inte
Jag är slut...

fredag 13 november 2015

Tillslut är hon borta

Jag känner mig drunknad i tankar
Dränkt i all mänsklighet 
Ord som saknar betydelse
Opersonliga dagar skapas
Ska allt sluta? 
Ska allt få börja?
Ska minnen ätas?
Eller är allt en oätbar och frågelös fråga, som jag ställer mig?
Jag känner mig trött över alla suddiga frågor 
Trött över att vakna 
Trött över att tänka över saker som styrs av andra

Men saken är den att allt styrs så fel
Vart kommer jag?
Vart står jag när andra styr mitt liv?
Förstör mina enda känslor..
Förstör min värld
Suddar ut mig
Även fast dom inte vet det...
Vem är Fanny då?
Vem är jag?
När alla låter mig försvinna utan att dom ser det...
När jag förändras, skulle ni förstå vem tjejen jag var?
När den enda Fanny kommer vara ett blått öga borta...
Kommer folk ångra sig?
Eller kommer allt bli så mycket bättre, när Fanny inte finns.
För hon vet, hon vet...
Att hennes liv förändras varje minut
Hon vet att hon aldrig skulle fått vara den hon egentligen var
Den växer...
Tillslut är hon borta

söndag 8 november 2015

lördag 7 november 2015

Gå genom dörrar, tills slutet är framme

Det känns trots allt att jag hittat mig själv, men det som hänt är att jag tappat alla runt omkring mig. Det gör mig ledsen över att man trodde jag kände som jag gjorde när sanningen spred sig i kroppen. Från att alltid känna sig hemma till att en miss om att det var falskt. Jag hade fel, det kändes som kaffet bara rymde ur min kaffekopp som nyss var full utan ens att jag tagit något ur den. Det bara spred sig kryp i kroppen, så som jag aldrig upplevt tidigare. Men jag vet inte om jag ska vara glad, jag hade folk omkring mig, nu ser jag en väg där bara jag ska gå in i. Dörrar jag vet kan bli tunga men den besvikelsen som gjorde att den väg med folk runt omkring bara blev fel. Så kommer allt lösa sig? Kommer jag kunna öppna dörrarna själv? Kommer allt gå bra? Men jag vet att jag måste klara detta själv, så jag lämnar folk bakom mig för att den enda vägen jag inte testat är att gå själv, för nu har jag inget val, den enda jag kan lita på är mig själv. Då lär jag inte bli sårad.. Men det lär bli tungt att bära alla vikter på axlarna och det lär ta lång tid, men jag får stå ut tills jag ser slutet på alla dörrar.

Dead Celebrity Status - While I Was Asleep

Dead Celebrity Status - If These Walls Could Talk

Dead Celebrity Status-SHUT IT DOWN

Jag och min syster!



En bild på mig och min storasyster.

Jag är så glad att jag har dig, du betyder så mycket, är stolt över hur du lyckats med livet trots alla svåra stunder du gått genom. Det ger folk inspiration, även mig. Jag älskar dig, du är den bästa storasystern man kan ha. Du har så mycket idéer och du är vacker, du är smart, du är snäll och underbar och du har så mycket att visa världen. Jag ser fram emot din bok, den kommer att beröra folk! Jag håller alltid tummarna för dig.
Heja Vanjavit! Du är allt för mig, du är stark och du ger aldrig upp, det är stort av dig. Du är en kämpe!

tisdag 3 november 2015

Kallt svek i ett hav

När allt blev suddigt och jag hittade inte ut, ramlade, satt fast på samma ställe, när jag skrek efter er, när jag trodde att en hjälpande hand var svaret, att någon skulle hjälpa mig upp.. Men det kallnade som hösten, det var inte svaret, även fast allt är suddigt och jag är fortfarande fast på en limmad mark blev jag väckt.. Jag trodde att hjälp var allt jag behövde, att någon skulle vända sig om, se mig, höra mig... Men livet är ett spel, ett spel där vägen är ett hav av svek. Jag åkte med och krossade mina ben.. Nu sitter jag fast med knän som snöat sig in i taket, upp och ner och väckt upp mig som en tupp... Alla ord är frusna och värmen räcker inte till för att få in luft i kroppen. Men ändå får jag en insikt över att... Jag måste klara mig själv, jag kan inte prata med någon längre, jag måste gå min väg själv, jag måste hålla mina ord för mig själv, säga adjö till hjälp, för det är en fälla, det har jag lärt mig nu. Det har jag, jag hamna i den fällan, men nu har jag lärt mig. Jag har bara mig själv, jag får inte säga ett ord under hela min resa som jag gjort innan, då hamnar jag i den mardrömmen man kallnar som vintern.

måndag 2 november 2015

söndag 1 november 2015

fredag 23 oktober 2015

Blondering och skinny jeans

Som de flesta vet hatar jag att ta foton på mig själv, men jag bjuder på en bild från igår när jag lyckades med min blondering, (fotot är ju när jag har färgen i håret och jag har panik men jag håller upp tummen och ser glad ut) Men jag är livrädd varje gång jag färgar för att en gång lossna mitt hår väldigt, väldigt, väldigt mycket och ja jag fick kort hår, hade självklart långt hår innan och självklart var det fotografering nästa dag, yeey Fanny. Men men, imorgon är det dags att hitta skinny jeans, för det börjar bli sjukt kallt, fryser rumpan av mig ju, snacka om kall höst i år.

onsdag 21 oktober 2015

Jag vill åldras med hösten...

Jag känner mig tom på ord, jag trodde jag kunde berätta och lita, att jag skulle ha hemligheten i säkra händer och ändå få berätta allt som förstör mig. Jag trodde på dom, jag trodde aldrig de skulle göra som de gjort nu, just nu är jag så tom på ord över mer än en chock hur fel jag hade. Jag trodde jag betydde något för dom, annars skulle jag inte anförtro mig som jag gjort till dom. Det är så sällan jag gör det och i den här situationen vet jag inte ens om det går att förlåta. Jag känner mig förstörd det är som du hade din största och djupaste hemlighet och så berättar någon den för alla, när du verkligen trodde du kunde berätta för att lätta på hjärtat. Istället är det som någon tar och sparkar på ditt hjärta, sätter den i en påse och vrider och kastar den hårt i marken så man hamnar i koma... Den här känslan av att man trodde man hade någon att lita på, av hela sitt liv... Till 100%... Jag har inget mer att säga, jag vill bara rymma härifrån och sitta och gråta själv i en park där jag åldras tillsammans med hösten.

måndag 19 oktober 2015

Att försöka hitta ut ur sin egen mardröm..

Min starka sida har alltid varit att aldrig ge upp, att alltid ge saker en chans. Ibland vet jag inte om smärtan har varit värd alla gånger och när jag försöker få tag i den känslan känns det som jag får kramp av att bara försöka nå den en gång till. Så ska jag vara ärlig så känns det som jag går runt och runt och hittar aldrig ut, känslor stannar och minnen skapas, ärr växer och framtiden känns svagt i mina ögon och när jag försöker titta dit. Oro att mina vänner ska försvinna när jag själv försvinner ur min ögonvrå, och alla stjärnor på himlen mörknar så djupt att inte ens minnet av dom finns kvar. Smärtan finns alltid kvar i kroppen och min ork är så svag så att det känns som den försöker hitta någon stark medicin för att få upp sig, så den kramar sig om till en mardröm varje sekund jag försöker hitta livet jag nyss försökte få upp ur min positiva sida av tankar. Så allt är en kamp, men en mardröm jag försöker hitta ut ur, men jag vaknar aldrig känns det som, så jag springer runt och runt i en mardröm. Men jag vill bara hitta ut, så jag försöker, försöker se dom stjärnor, se dom läkta ärr under allt i min mardröm...

Sabina Ddumba - Scarred For Life

söndag 11 oktober 2015

lördag 10 oktober 2015

Lögn om ätstörning

Ibland förstår jag inte varför man vill göra någon illa... Hur kunde dom? Hur kunde dom göra så mot mig, varför sparka på en person som redan tagit så många slag. Att personen ber om att inte bli dömd innan och ändå kommer de hårda slagen i magen så snabbt på mig.. Att skriva lögner är så lågt och kränkande, att bara skriva dåliga saker som inte stämmer det gör så fruktansvärt ont.. En mardröm i bröstet och kramp i hjärtat.. Jag har ingen ätstörning och just nu vill jag bara ha ett möte för att få säga till dom som sa alla lögner, att dom skadade mig för livet...

måndag 11 maj 2015

Fanny... Den jag alltid varit

Bland tar räddslan över mig helt och ångesten knaprar på den lilla minsta glädjen som finns i mig. Ibland blir jag rädd över hur mina känslor äter upp mig utifrån och in, ibland undrar jag om det mesta i mig är en rädsla eller så många olika saker att jag blir förvirrad. Är det något som jag kommer få veta eller är det mina tankar som försöker hitta svar.... Ibland blundar jag, försöker öppna mina ögon som är fyllda med tårar, allt är suddigt och jag tänker... När stannar mitt hjärta, när slutar det slå, när får jag blunda och somna in, jag blundar igen... sluter mina ögon några sekunder, men så fort jag öppnat mina ögon ser jag allt normalt och tillslut tar jag mig upp och inser att min kropp inte ger upp. Mitt hjärta slår fortare ett tag och jag får panik över hur tankar om att ge upp så lätt infaller mig...
Jag vet inte... 
Jag vet inte...
Jag vet inte vad som är vad längre
Hur jag ska tänka
Hur jag ska hantera saker
Hur jag borde eller ska vara
Jag vet inte
Jag vet bara att jag är jag 
Jag kommer aldrig bli den flickan ni önskar er att jag var eller hur jag var...
Jag vet allt det nu, men bara den saken...
Jag är bara Fanny, aldrig den Fanny ni vill att jag är...
Men jag är den jag är och jag måste stå fast vid det..
Den Fanny jag alltid varit!

måndag 9 mars 2015

17 år

Jag fyllde år den 6 mars så idag när jag skriver detta inlägg,  är jag faktiskt 17 år. Jag som aldrig trodde jag skulle bli 15, såå 17 kanska imponerande. Men jag antar att livet går vidare, jag som inte skulle finnas är det som extra dagar jag lever i, jag antar att min kropp överlevde överdosen för att jag skulle fortsätta leva vidare här på jorden. Men nu ska jag komma till saken, jag är så besviken på mig själv... Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre, jag sitter fast i mig själv och jag vill bara bort från mig själv. Jag vet inte all ångest och ja men allt som jag skapat gör mig förbannad för jag sätter mig själv i alla problem, allt jag borde gjort, det gjorde jag inte, och saker jag kunde gjort för mig själv förstörde jag för mig själv istället. Jag ser mönstret och jag hatar att jag blivit så hopplös, inte att jag vill dra ner mig själv mer men jag får ångest över det minsta lilla. Jag har gjort saker som alla ska klara av egentligen men jag har gjort det till ett problem, jag skapar ångest och svårigheterna själv. Jag skapar nya och jag sätter mig själv i situationer jag skulle klarat av om jag inte tänkt och tänker som jag gör och gjort förut. Hade jag bara tänkt annorlunda så hade jag inte suttit med alla problem jag själv har svårt att hantera och jag sitter och funderar och funderar men jag vet varken ut eller in hur jag ska klara av allt. Men jag hoppas jag kommer fram till något bättre än vad jag gjort hittills för just nu fortsätter jag med samma tankesätt som jag faktiskt vill förändra. Så jag ska fundera vidare tills något annat tankesätt kommer och jag slutar sätta mig själv i situationer jag faktiskt inte kan hantera. 

tisdag 3 mars 2015

Vanjavit - Emty Room

Viktigt att lyssna på!! Dela, dela, dela!
Du är helt otroligt bra! LOVE IT!

Vanjavit - Can You See How Old I Become?

VIKTIGT att lyssna på!!

Min storasyster Vanjavit håller på med musik och jag blir verkligen imponerad över hur bra hon lyckas varje gång med både video och musiken. Så jag vill dela med mig och visa för det är värt att lyssna och se på.




Backstreet Boys - I Want it That Way

Fanny de Aguiar - Retrograde

Fix Me Up by Zach Sobiech and Sammy Brown - A Firm Handshake

B-mike - Life in my stomach

När är det okej att ge upp?

Jag har så många frågor.. Men alla innehåller frågetecken

När är det okej att ge upp?
När får jag sluta gå i motvind?
När får jag återhämta mig?
När får jag börja leva?

Varför dras jag med i livet med orättvis och självskadebetende som sparkar mig i magen varje dag, varför måste jag leva i det ni kallar bra, om ni bara visste hur jag gråter varje dag, om ni kunde höra mina rop på hjälp, skulle ni ändra er? Skulle ni se mig? Hade det gjort någon skillnad? Hade jag fått hjälp? Men det känns som man försöker skrika genom alldeles för många dörrar ifrån er, men jag hör er skratta och det känns som jag inte är bortglömd. Bara någon ni inte vill se, någon som ni inte kan hjälpa, men ni vet.. Men bara för att man vet saker behöver man inte göra något åt saken och det är precis så läget har blivit.

fredag 27 februari 2015

Hur ska jag lyckas? Hur ska allt bli bra nu? Jag vet inte vad jag ska göra, borde jag tänka om? Det är som att framtiden döljer sina svar och aldrig vill visa dom för mig. Som om det vore hemligt och olämpligt att ge mig positiva svar, vad gömmer sig, är det negativt istället? Finns det positiva svar eller ska jag fortsätta leva i mörkret... i den lilla buren, i en jävla orättvis och hat mot mig själv, kommer det vara så? Kommer jag någonsin älska mig själv eller förbli hatad..?..

torsdag 12 februari 2015

Finns det tid?

Som om det fanns tid, som om de fanns hopp nu.. Jag är svårt skadad och tid skulle finnas om ni ser mig i denna värld för den jag är. Men ni vet lika väl som jag att ni inte vill se mig, men jag får hoppas att någon kan se mig och förstå att en hand upp inte skulle skada mig nu. För jag behöver en hand för att kunna överleva nu, allt är svårt när jag lever genom stängde dörrar, stirrande blickar i ryggen som känns som knivslag. Jag börjar bli blind, jag vill leva.. Men inte i den världen ni vill förändra mig i...