tisdag 17 november 2015

Jag orkar inte, jag är slut

Det är som jag försvinner, det är som jag jagas av hundar bakom mig. Men jag hinner inte andas, jag hinner inte tänka...

Detta skrev jag för några dagar sen, nu är jag i en tuff period. Jag har slut på krafter, mina ben skakas och vägrar gå. Hjärnan värkar fått migrän och huden testas på högsta nivån. Jag känner mig så trött att jag inte orkar prata. Orkar inte ens tänka på vad eller hur...

Hur ska jag hitta tillbaka?
Hur ska jag lyckas komma tillbaka till mig själv...

Det är så länge sen jag mådde såhär dåligt och jag ligger i fosterställning och gråter...
Tappar andan..
Tappar livet..
Tappar hopp...
Tappar allt och lite till...
Jag tappar mig själv
Jag tappar allt jag haft
Och....
Jag klarar inte allt det här, jag är slut...
Jag kämpar men nu har jag ramlat ur
Vad ska jag göra?
Vad kan jag göra?
Vad är det som är fel på mig?

Jag orkar inte
Jag är slut...

fredag 13 november 2015

Tillslut är hon borta

Jag känner mig drunknad i tankar
Dränkt i all mänsklighet 
Ord som saknar betydelse
Opersonliga dagar skapas
Ska allt sluta? 
Ska allt få börja?
Ska minnen ätas?
Eller är allt en oätbar och frågelös fråga, som jag ställer mig?
Jag känner mig trött över alla suddiga frågor 
Trött över att vakna 
Trött över att tänka över saker som styrs av andra

Men saken är den att allt styrs så fel
Vart kommer jag?
Vart står jag när andra styr mitt liv?
Förstör mina enda känslor..
Förstör min värld
Suddar ut mig
Även fast dom inte vet det...
Vem är Fanny då?
Vem är jag?
När alla låter mig försvinna utan att dom ser det...
När jag förändras, skulle ni förstå vem tjejen jag var?
När den enda Fanny kommer vara ett blått öga borta...
Kommer folk ångra sig?
Eller kommer allt bli så mycket bättre, när Fanny inte finns.
För hon vet, hon vet...
Att hennes liv förändras varje minut
Hon vet att hon aldrig skulle fått vara den hon egentligen var
Den växer...
Tillslut är hon borta

söndag 8 november 2015

lördag 7 november 2015

Gå genom dörrar, tills slutet är framme

Det känns trots allt att jag hittat mig själv, men det som hänt är att jag tappat alla runt omkring mig. Det gör mig ledsen över att man trodde jag kände som jag gjorde när sanningen spred sig i kroppen. Från att alltid känna sig hemma till att en miss om att det var falskt. Jag hade fel, det kändes som kaffet bara rymde ur min kaffekopp som nyss var full utan ens att jag tagit något ur den. Det bara spred sig kryp i kroppen, så som jag aldrig upplevt tidigare. Men jag vet inte om jag ska vara glad, jag hade folk omkring mig, nu ser jag en väg där bara jag ska gå in i. Dörrar jag vet kan bli tunga men den besvikelsen som gjorde att den väg med folk runt omkring bara blev fel. Så kommer allt lösa sig? Kommer jag kunna öppna dörrarna själv? Kommer allt gå bra? Men jag vet att jag måste klara detta själv, så jag lämnar folk bakom mig för att den enda vägen jag inte testat är att gå själv, för nu har jag inget val, den enda jag kan lita på är mig själv. Då lär jag inte bli sårad.. Men det lär bli tungt att bära alla vikter på axlarna och det lär ta lång tid, men jag får stå ut tills jag ser slutet på alla dörrar.

Dead Celebrity Status - While I Was Asleep

Dead Celebrity Status - If These Walls Could Talk

Dead Celebrity Status-SHUT IT DOWN

Jag och min syster!



En bild på mig och min storasyster.

Jag är så glad att jag har dig, du betyder så mycket, är stolt över hur du lyckats med livet trots alla svåra stunder du gått genom. Det ger folk inspiration, även mig. Jag älskar dig, du är den bästa storasystern man kan ha. Du har så mycket idéer och du är vacker, du är smart, du är snäll och underbar och du har så mycket att visa världen. Jag ser fram emot din bok, den kommer att beröra folk! Jag håller alltid tummarna för dig.
Heja Vanjavit! Du är allt för mig, du är stark och du ger aldrig upp, det är stort av dig. Du är en kämpe!

tisdag 3 november 2015

Kallt svek i ett hav

När allt blev suddigt och jag hittade inte ut, ramlade, satt fast på samma ställe, när jag skrek efter er, när jag trodde att en hjälpande hand var svaret, att någon skulle hjälpa mig upp.. Men det kallnade som hösten, det var inte svaret, även fast allt är suddigt och jag är fortfarande fast på en limmad mark blev jag väckt.. Jag trodde att hjälp var allt jag behövde, att någon skulle vända sig om, se mig, höra mig... Men livet är ett spel, ett spel där vägen är ett hav av svek. Jag åkte med och krossade mina ben.. Nu sitter jag fast med knän som snöat sig in i taket, upp och ner och väckt upp mig som en tupp... Alla ord är frusna och värmen räcker inte till för att få in luft i kroppen. Men ändå får jag en insikt över att... Jag måste klara mig själv, jag kan inte prata med någon längre, jag måste gå min väg själv, jag måste hålla mina ord för mig själv, säga adjö till hjälp, för det är en fälla, det har jag lärt mig nu. Det har jag, jag hamna i den fällan, men nu har jag lärt mig. Jag har bara mig själv, jag får inte säga ett ord under hela min resa som jag gjort innan, då hamnar jag i den mardrömmen man kallnar som vintern.

måndag 2 november 2015

söndag 1 november 2015