Jag skriker ut hur ont det gör, hur smärtsamt och så orättvist livet kan vara. Även fast Tim är hela mitt liv och alltid hjälper mig upp från marken när jag fallit på mina knän och med fler blåmärken än vad det finns är på året, även då är det svårt. Jag vet vad jag tänker, jag vet vad jag känner och vill på ett sätt men det blir oftast fel. Jag får inte ut något av det. Som en påbörjad medicin allt brukar gå lite, lite, lite bättre. Så fort jag hör skulden på mig eller när alla står med käften full och inte lyssnar. Som att prata med någon med hög musik eller en väg mitt emellan rummen så känns det och jag undrar så jävla mycket ännu. Men det är inga svar, inga öron som lyssnar. Det är bara jag som får bära den tunga stenen i halsen.
fredag 22 februari 2013
torsdag 21 februari 2013
Omöjliga tankar för varandra
Jag kan alltid se en blomma växa i mörkret, precis som min rädsla för mörkret växte med tiden. Jag kan känna den kallaste handen i det kalla vädret som nu är. Jag kan se hur varje blöt snöflinga bildar snöhögar mitt i våren. Jag kan alltid höra klockan, men den går aldrig sin väg utan den måste följa tiden som varje människa måste ha installerat i verkligheten. Det brinner inom mig att jag ofta tänker så annorlunda, att de vore fel visste jag aldrig. Jag visar känslor som också verkar vara fel. Jag undrar varför man aldrig få vara annorlunda, varför man måste vara en i mängden. Jag förstår inte och jag ber inte att någon ska förstå mig, lyssna bara! Det är allt jag vill, lyssna och hör mina rop det är allt jag vill. Säg inte emot mig och förklara, lyssna, lyssna bara.
onsdag 20 februari 2013
Att aldrig få svar
Sen har jag många frågor som jag vet att jag aldrig kommer få svar på...
Varför ska jag stå varje dag och pressa upp mat för att ni aldrig lyssnar?
Varför ska jag sitta varje dag och ha ont?
Ha ångest så det värker som man tror man dör?
Panik?
Tvång?
Rädsla?
Gråten i halsen?
Få höra ord som man aldrig behöver få höra?
Alla slag man fått tagit?
Blod som aldrig stoppar?
Medicin?
Kroppsfel?
Oduglig?
Det är fel på mig?
Varför är jag inte som hon?
Jag vill inte leva?
Jag orkar inte mera?
Hjälp?
Varför är jag kvar?
Andas...
Andas...
Varför finns jag?
Andas...
Jag skickar flaskpost men får inga svar!
Att le när vi dör ut
torsdag 14 februari 2013
Dockan i opassande världen
tisdag 12 februari 2013
Dagen igår blev inte som räknat
söndag 10 februari 2013
Positiva leken
tisdag 5 februari 2013
Framtiden ni vill bestämma
Framtid...
Det som tar mest plats att tänka på. Hur kraven stiger upp för berget och där står man en dag eller iallafall det alla vill att man ska. Själv vet jag att min framtid inte blir den som ni alla runt omkring mig skulle önskas bli. Jag kommer aldrig upp för berget, jag har inte kraften att ge mig upp för något som ni tycker jag ska klara av. Men det är svårt att säga "nej... NEJ JAG TAR MIN VÄG". Jag vill bara att ni förstår och accepterar mig för den vägen jag väljer och ta. Istället för att sätta massa krav till mig i min egen framtid. Den framtiden jag vill bygga på egen hand och den vägen som passar mig. Jag vill bygga min egen bro till min egen framtid.