fredag 22 februari 2013

Har ingen balans

Jag skriker ut hur ont det gör, hur smärtsamt och så orättvist livet kan vara. Även fast Tim är hela mitt liv och alltid hjälper mig upp från marken när jag fallit på mina knän och med fler blåmärken än vad det finns är på året, även då är det svårt. Jag vet vad jag tänker, jag vet vad jag känner och vill på ett sätt men det blir oftast fel. Jag får inte ut något av det. Som en påbörjad medicin allt brukar gå lite, lite, lite bättre. Så fort jag hör skulden på mig eller när alla står med käften full och inte lyssnar. Som att prata med någon med hög musik eller en väg mitt emellan rummen så känns det och jag undrar så jävla mycket ännu. Men det är inga svar, inga öron som lyssnar. Det är bara jag som får bära den tunga stenen i halsen.

torsdag 21 februari 2013

Omöjliga tankar för varandra

Jag kan alltid se en blomma växa i mörkret, precis som min rädsla för mörkret växte med tiden. Jag kan känna den kallaste handen i det kalla vädret som nu är. Jag kan se hur varje blöt snöflinga bildar snöhögar mitt i våren. Jag kan alltid höra klockan, men den går aldrig sin väg utan den måste följa tiden som varje människa måste ha installerat i verkligheten. Det brinner inom mig att jag ofta tänker så annorlunda, att de vore fel visste jag aldrig. Jag visar känslor som också verkar vara fel. Jag undrar varför man aldrig få vara annorlunda, varför man måste vara en i mängden. Jag förstår inte och jag ber inte att någon ska förstå mig, lyssna bara! Det är allt jag vill, lyssna och hör mina rop det är allt jag vill. Säg inte emot mig och förklara, lyssna, lyssna bara.

onsdag 20 februari 2013

Att aldrig få svar

Jag tänker först be om ursäkt för att jag försvunnit igen, att jag inte kan hålla mig kvar när mitt liv går åt skogen helt och hållet. Att så fort jag mår dåligt lägger ifrån mig allt som kan få kontakt med något, något som på något sätt jag själv vet att jag mår bättre av.

Sen har jag många frågor som jag vet att jag aldrig kommer få svar på...

Varför ska jag stå varje dag och pressa upp mat för att ni aldrig lyssnar?
Varför ska jag sitta varje dag och ha ont?
Ha ångest så det värker som man tror man dör?
Panik?
Tvång?
Rädsla?
Gråten i halsen?
Få höra ord som man aldrig behöver få höra?
Alla slag man fått tagit?
Blod som aldrig stoppar?
Medicin?
Kroppsfel?
Oduglig?
Det är fel på mig?
Varför är jag inte som hon?
Jag vill inte leva?
Jag orkar inte mera?
Hjälp?
Varför är jag kvar?

Andas...
Andas...
Varför finns jag?
Andas... 

Jag skickar flaskpost men får inga svar!

Att le när vi dör ut

Ni vill se henne misslyckas va? Det ni vill eller hur? Jag ser och ni vill aldrig se henne lycklig det gör er svaga. Det är därför hon som jag en trasig docka ni aldrig vill se le. Men allvarligt hur tänker ni? Varje dag sitter flera barn och vuxna med panik i hela kroppen, känner sig annorlunda, har svårt att andas, har ont, blöder inom sig men ingen som förstår eller lyssnar. Vi får våra panikattacker som vi aldrig kan kontrollera. Är det rätt? Jag menar det, vi alla har suttit ner och försökt få någon att förstå. Men tanken om att stå där själv när alla ser på hur alla skrattar åt en. Hur man ser ut, hur man klär sig, hur ful man är, hur man lider varje dag. Man kan se alla le och skratta runt omkring en men man har en lapp framför sitt huvud "Jag mår bra, jag ler" alla ser inte hur vissa människor lider och vi alla har val men att sitta och kolla på när folk dör ut är svagt. Snälla kämpa med oss, hjälp oss upp. Vi ber aldrig om hjälp, vi ber aldrig om svar, så snälla hjälp oss sluta lida. Vi är starka tillsammans om vi bara hjälper och lyssnar skulle vi förstå varandra bättre.

torsdag 14 februari 2013

Dockan i opassande världen

Jag kan inte fokusera längre, jag ser sår för sår gå djupare ner. Jag kan se hur folk börjar dra på mina sista krafter, utmanar mig, pressar mig in till det sista. Det är ingen som förstår, ingen som lyssnar, inga medvetna om var de egentligen gör. Jag börjar bli nervös, jag börjar rivas upp. Allt från någon linje alla vill att man ska följa, den som leder till framtid. Men som leder mig till att bli en ännu mer trasig docka. Den dockan jag var menad att vara, den ni ville ha och plåga till, den som inte klarar sig i sin egen framtid för att ni aldrig lyssnat på "hon" som ni brukar kalla henne. Dockan som alltid varit opassande i denna värld, men det var så ni ville att jag/hon skulle må och känna i denna värld.

tisdag 12 februari 2013

Dagen igår blev inte som räknat

Jag sitter ömt på mina axlar igen. Jag har fortfarande ont sen igår efter min panikångestattack. Jag minns hur ont jag hade det, hur jag dog inom mig. Hur andan inom mig tappade sin yta. Men ändå sitter jag här idag och försöker låsas att jag mår skapligt mer som alla vill att jag ska tänka. Men jag känner hur det fortfarande stressar och smärtar inom mig. Jag vill dölja det bakom mitt leende men tillslut vet jag inte ens hur man ler längre. Alla saker jag sa, alla saker jag kastade, alla saker som ännu ligger på golvet kan jag se mig om hur jag ändå kämpade eftersom jag överlevde. Men jag skrek ut, ögonen som exploderade och huvudet som var under jorden i helvetet. Hur jag bara ständigt låg på golvet och tårar som en flod forsa ner. Jag kom med kampen upp till sängen och försökte få tag i någon, tack min syster, tack mamma för att ni hjälpte mig. Ibland blir inte saker som man tänkt och efter allt jag sagt till alla och verkligen försökt så fick jag bara fram "det är så här alla vill att jag må". Jag skrek hur hopplös och ful jag var, hur jag inte hade min kraft att stå emot mer av allt som hänt. Skrek ibland att allt var mitt fel, nästa sekund var de alla andras fel. När telefonen ringde blev jag bara mer och mera arg eftersom jag inte kunde gå, klockan tickade och jag kunde inte gå in och träna. Så fort jag hörde att de öppnades och hoppades starkt på att det skulle vara mamma som kom, skrek jag mer "JAG ÄR VÄRDELÖS"...  Min syster hjälpte mig och försökte lugna ner mig, men genom telefonen och de var med stor hjälp att jag klarade mig. Ingen var hemma just då och jag trodde verkligen att jag skulle dö. Men allt sluta ändå bra, mamma kom hem och resten av kvällen blev det bara och ta det lugnt. Mina tvång och att göra sig illa kommer jag inte undan med en dag, varje dag står jag och straffar mig själv. Min värld går inte utan dom. Men hoppas att jag någon dag kan övervinna dom!

söndag 10 februari 2013

Positiva leken

Jag tappar steg för steg. Jag sitter oftare och oftare på badrummets golv och gråter. Det slutar alltid med att jag ligger ner och tappar kontrollen. Tvång som ökar och inte bara hemma och ute utan i skolan också. Jag ser mer och mer oftare blod inom mig som jag inte kan stoppa, kräkningar som förekommer varje dag. Hur svårt det skulle vara att avsluta något så beroendeframkallande? Att skada sig själv. Något som en fobi stoppade mig förut, men som inte stoppar längre. Det finns inget slut på det och min förmåga att kunna lita på försvinner allt mer och mer. Jag försöker ofta förklara hur stressad och hur dåligt jag mår men får bara positiva svar. Jag sitter med klumpen i bröstet, så fort jag rör på mina ömma tankar åker en kniv in i bröstet. Jag förklarar ännu en gång hur dåligt jag mår och ännu en kniv i bröstet kommer. När ni sitter och lekar "positiva" leken sitter jag och försvinner bort av att ingen hjälp få.

tisdag 5 februari 2013

Framtiden ni vill bestämma

Framtid...
Framtid...
Det som tar mest plats att tänka på. Hur kraven stiger upp för berget och där står man en dag eller iallafall det alla vill att man ska. Själv vet jag att min framtid inte blir den som ni alla runt omkring mig skulle önskas bli. Jag kommer aldrig upp för berget, jag har inte kraften att ge mig upp för något som ni tycker jag ska klara av. Men det är svårt att säga "nej... NEJ JAG TAR MIN VÄG". Jag vill bara att ni förstår och accepterar mig för den vägen jag väljer och ta. Istället för att sätta massa krav till mig i min egen framtid. Den framtiden jag vill bygga på egen hand och den vägen som passar mig. Jag vill bygga min egen bro till min egen framtid.


söndag 3 februari 2013

Lana Del Rey - Blue Jeans

Jag ändrade rösten

Jag ändrade min röst. Jag hade en mer osäker röst förut, men den starkare nu. Jag försökte få in det i ditt huvud att jag faktiskt inte var en hund och absolut inte din hund. Att jag var min egen men inte den jag var då första gången vi träffades. Att saker och ting förändrades. Du kunde aldrig acceptera det. Det var därför vi gick åt skilda vägar. Jag skulle bara kollat vem som alltid ställde upp för mig ner du svek mig. Sårade mig. Jag älskar min kille idag och jag vet att han inte är som dom alla andra. Jag vet att han är speciell och att han aldrig skulle svika mig. Det har snart gått ett år och jag trodde aldrig att det skulle bli du och jag. Jag trodde på min allra största kärlek, han som fick mig att uppleva kärlek. Men jag hade ingen framtid med honom och ingen nutid heller. Men jag är glad nu att jag vet vem som faktiskt älskar mig. Men att jag saknar dig förstår jag aldrig, hur falsk och hur många sår du skapade. Jag vill aldrig sakna vår tid.

Känslor du alltid lämnade

Det gör ont, men du bryr dig inte. Du vänder ditt hjärta och låser dina känslor. Du sårar mig men erkänner inte. Första dagen var jag din och du älskade mig. Nu går du och jag kan inte se killen jag blev kär i. Han som tog mina känslor med storm, han som jag gav mig så lätt till. Han jag älskade, men vem var killen jag var så förälskad i? Vart tog han vägen? Vem var/är han? Jag har glömt bort honom, men innerst inne kan jag inte släppa honom. Jag vet vad jag kände för honom. Jag vet efter varje tår som kom efter han lämnade ett tomrum efter sig, jag vet mycket väl, vet exakt hur mycket jag skulle kämpa för honom. Det är det som gör mig så svag.