Om och om igen...

Jag vet inte... Allt känns så konstigt när jag tänker på saker och ting, det är som jag förlorat delar och aldrig accepterat läget. Även fast jag pratar om saker ofta och vet hur det ligger till är det som jag blundar för det. Jag upprepar allt, jag säger sakerna om och om igen... Men jag har förlorat allt, men så lång tid tillbaka. Men jag har inte bara fattat det... 

Jag vill inte förstå...

Jag vill inte acceptera det...

Men jag har förlorat delar av mig själv och när jag säger att det känns som jag förlorat det, har jag förlorat mer delar pågrund av att jag vet att förlorar mig själv och jag vill aldrig veta av det. Jag säger det om och om igen, men jag accepterar inte att jag redan förlorat mig själv. Utan varje gång sitter jag och skriver med känslor om att jag förlorar mig själv....

Saken är att jag redan är förlorad...

Jag vill bara inte acceptera det...

Jag är okej...

Jag ägnar nog en hel dag om att hoppas att en bil kör över mig...
Hur kunde jag låta det här hända...
Hur kunde jag...  Låta dom här tankarna övervinna allt?

Jag är så rädd för att berätta sanningen för andra, men jag vet att jag mer än gärna hade gråtit i någons famn, istället för att gråta för mig själv i min ensamhet. Jag önskar jag hade rösten att berätta hur fan dåligt jag mår, hur fruktansvärt det går med allt jag försöker så gott jag kan med egentligen. Men rösten tystnar till och jag använder en starkare röst att det är okej som jag kämpar med att hålla ute, istället för att använda den svaga rösten om att jag är så trött på mitt liv...
Jag ägnar nog en hel dag om att hoppas att en bil kör över mig...
Men jag är tyst om det och säger att det är okej...

Jag önskar också att jag bara kunde säga allt rakt ut till dom jag känner och idioten jag litat på äntligen inte får vara helt okej personen jag sagt till folk...

Jag brukar säga att det är sådär...
Jag vill bara skrika ut, men skriker ut i mitt huvud....

"JAG HATAR DIG"
"JAG FAN HATAR ATT DU HAR DRIVIT MIG TILL BOTTEN"