Bland tar räddslan över mig helt och ångesten knaprar på den lilla minsta glädjen som finns i mig. Ibland blir jag rädd över hur mina känslor äter upp mig utifrån och in, ibland undrar jag om det mesta i mig är en rädsla eller så många olika saker att jag blir förvirrad. Är det något som jag kommer få veta eller är det mina tankar som försöker hitta svar.... Ibland blundar jag, försöker öppna mina ögon som är fyllda med tårar, allt är suddigt och jag tänker... När stannar mitt hjärta, när slutar det slå, när får jag blunda och somna in, jag blundar igen... sluter mina ögon några sekunder, men så fort jag öppnat mina ögon ser jag allt normalt och tillslut tar jag mig upp och inser att min kropp inte ger upp. Mitt hjärta slår fortare ett tag och jag får panik över hur tankar om att ge upp så lätt infaller mig...
Jag vet inte...
Jag vet inte...
Jag vet inte vad som är vad längre
Hur jag ska tänka
Hur jag ska hantera saker
Hur jag borde eller ska vara
Jag vet inte
Jag vet bara att jag är jag
Jag kommer aldrig bli den flickan ni önskar er att jag var eller hur jag var...
Jag vet allt det nu, men bara den saken...
Jag är bara Fanny, aldrig den Fanny ni vill att jag är...
Men jag är den jag är och jag måste stå fast vid det..
Den Fanny jag alltid varit!
