Långt bort, men ändå framme.

Man kan vara så långt bort och aldrig komma fram, man kan se målet men man kommer aldrig någonsin fram. Det som väntar än är nära men inte nära en. Varför är allt så långt bort i början och plötsligt är det bara framför en. Jag vet inte varför det är så och jag får nog aldrig reda på det. Men alltid så får man det i ansiktet det bara hoppar på en, och man blir anfallen och får svimmade anfall många gånger.Det är nästan som en bok, man är nästan framme men ändå inte. Det tänker jag inte på så mycket nu, jag är så nere i en bok och har bestämt att läsa ett kapitel varje dag, den får bara inte ta slut.Jag kommer definitivt läsa om den och om och om igen.♥