Vi vet att Anorexi aldrig släpper taget.
Vi vet att våra liv aldrig blir som för.
Vi vet också att Anorexia är vår vän, att Anorexia står runt hörnet.
Många dör med Anorexi och många lever med Anorexia, hur ska vi hjälpa oss.
Anorexia min vän, min lilla vän, min hemliga vän, du och jag är vänner på ett märkligt sätt...
Men det ända vi har gemensamt är vår stränga väg mot mat.
Allt eftersom kom du fram, när du såg att jag inte åt, kom du runt hörnet och började viska "smalare".
Men det var jag som gjorde mig förstörd, och jag lyssnade på din röst. Det ända jag inte fattade var att jag förlorade mig själv. Jag var så kroppsfixerad att jag glömde mig själv. Jag vet att min vän Anorexia ljög för mig, hon skulle aldrig vara nöjd, även om jag hade vägt 10 till 20 kilo. Hon skulle bara slänga en blick på det som var fel. Hon skulle fortsätta tills jag dog, hon skulle säga "smalare" ända tills mitt sista andetag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar