Jag mår dåligt så att ångesten kommer

Jag känner hur min andning ändrar ton, och hur den sakta tar tag i mig och drar.
Jag mår illa, är jag så klantig som alla säger, är jag tjock, är jag dum?
Finns jag inte, varför är jag som jag själv.
Jag vill bara svälta bort, jag var redan på hal is när jag fick orden i halsen. De fastnade och satte hål i mig, jag kunde inte andas och inte tro. Jag fick bakåt steg, jag ramlade, jag fick reda på något som jag inte själv visste. Jag känner mig seg, deppig och det jag mest känner är hur tårarna ramlar fram, drar, sliter, svider och bränner. De finns inte ord, jag vill bara ändra namn, inte finnas, borta, rymt, försvunnit. Inga talanger finns, och tänk att jag också gick på det.
Jag trodde att det fanns någon som trodde på mig, som tyckte om mina ord, men det fanns ingen. Det var tomt och jag pratade för mig själv. Det värsta är att jag får en sådan ångest, som drar och sliter i mitt hår. Det var inte precis vad jag behövde nu.

Jag kämpar och jag kämpar, vänta nu ser jag något.
Neej, det var visst inget ljus.
Jag kämpar
Jag kämpar
Jag kämpar
Vad kämpar jag för, varför flyr jag nu, jag kommer ingenstans.
Även fast jag kämpar så är det meningslöst, även fast jag säger ordet kämpa eller hör ordet kämpa så hjälper det inte. Jag kommer ingenstans, jag är fast och ju mer man hör negativa ord så fastnar man ännu mer. Jag backar och är rädd, rymmer, flyr, och jag tänker aldrig gå tillbaka.