Jag önskar och mattankar försvinna

Den känslan som jag har just nu är bara så konstig.
Jag vill så gärna men jag tappar lusten, jag vill ju må så bra men ändå står jag där och bara vill må dåligt. Jag har fått många påminnelser om hur det var förut, hur jag mådde och hur det var att förstöra sig själv. Det har varit svårt, och jag blir som mest ledsen när jag känner att jag vill tillbaka dit. Gräva ner mig och bara fortsätta att förstöra mig. Men jag hatar på något sett att jag har förstört mig själv, lustigt nog. Det är så svårt, men på något sett så känns det som att jag har förstörd för andra. Att jag står i vägen och att jag bara är ett problem. Som när allt hände i skolan, det känns som mitt fel och jag vet faktiskt inte om det var mitt fel. Jag menar det känns alltid som mitt fel, och jag önskar bara att jag någon gång fick höra ett "förlåt", men det fick jag aldrig höra. Det var mest jag som fick göra det, jag fick skulden på mig. Om jag råkade göra dom arga eller gjorde så dom höjde rösten. Jag blev rädd, jag har alltid varit rädd för att någon ska bli arg på mig, och höja rösten. Jag vet att jag tar åt mig skulden. Jag blev så ledsen i skolan att jag mådde så dåligt, jag ville inte äta. Hungern som jag hade den fanns inte, men förut innan den svältande matperioden, så hade jag ett helt annat problem med mat. Jag tröst åt, vilket jag skäms över. Men efter allt som hände kände jag mig tom, och varför ska jag tröst äta när allt är mitt fel. Men när jag tröst åt blev det allt möjligt, det kunde vara tillsammans med frukosten och eftermiddagen, kvällen och allt. Jag mådde redan dåligt då, jag kände mig dålig. Jag tröst åt och jag vägde mig lite redan då, men inte för jag brydde mig om det. Jag tyckte inte om mig själv redan då. Jag tröstade mig igenom mat, och mat är det ända man kan kontrollera och det gällde även i svältande. Jag ångrar sjukt mycket allt jag gjort, men man kan inte ändra något. Inte sig själv, inte världen omkring och jag hade aldrig kunnat gjort om något. Men jag tröst åt först och sedan svält och jag mår så dåligt. Jag tyckte inte jag var tjock, jag tycker det nu. Jag tycker jag ser stor ut redan nu, medan förut var jag så mycket större. Jag vill så gärna må bra, men man får ju tankarna tillbaka, jag skulle aldrig kunna tröst äta igen, men en risk till svält om jag måste börja i den gamla skolan jag just nu går i. Jag mådde så dåligt där och jag har inget bra minne sista dagen jag var där. Jag blir darrig bara av att jag tänker på det. Men jag har alltid haft problem med mat, och det är verkligen en kamp. Men största kampen är mot min vän just nu, hon står med lockande erbjudande som hon säger. Men jag säger nej, eller jag försöker stå emot. Men jag vet att hon ljuger och jag vet att hon aldrig vill mitt bästa. Men jag vill så gärna må bra, det känns nästan som att jag aldrig mått bra. Jag blir ledsen för alla mina senaste år har varit som sämsta. Det känns nästan som att mitt lev bara retas, jag vill ju också må bra. Jag vill gå i skolan, jag vill känna mig omtyckt, jag vill kunna sluta tänka på den förbaskade maten, och vikten och allt som hör med det att göra. Jag vill inte bli påmind om det, jag vill att folk ska förstå att jag alltid kommer vara jag. Även fast jag döljer med mitt fejkande leende för att försöka se glad ut. Jag kan inte le, inte som förut. Jag vill att min åsikt om mat förändras. Jag vill kunna känna doften av god mat, jag vill kunna njuta av den, jag vill kunna känna äkta hunger som ibland då och då kommer tillbaka, eller kunna känna att mättnaden går bra, att man inte vill känna den. Jag vill kunna känna mättnaden på ett bra sett, men det kan jag inte just nu. Åh önskar att jag kunde säga jag vill att allt ska bli som förut, det kan jag inte riktigt. Det ända jag kan säga att jag vill vara barn igen. Vilket jag tror att jag mådde bra då. Men jag vill också kunna leva nu, och maten just nu är ett problem. Jag vill inte gråta för att jag ska äta, jag vill vara glad precis som andra. Men mina tårar faller, jag vill bara egentligen äta luft. Men det går inte men jag hoppas jag vill må bra igen. Att skippa tankarna om mat, sluta tänka och drömma om det. Vill kunna stå utan att darra, kunna känna värmen. Sluta frysa och bara må bra. En önskan, men som inte öppnar sig ännu. Inte nu och inte så kanske snart, eller kanske om ett år. Vänta ett år eller kanske två år. Jag önskar, jag önskar, jag önskar.......