Jag har kämpat hela mitt liv, försökt att överleva.
Hela livet för mig har gått ut på att överleva.
Kämpa tills sista andetaget.
Jag börjar bli sliten och trött, inget går till min vilja.
En tid tröst åt jag
Jag tröst åt och jag skäms över det, men det var inget val, det fick mig att må bättre.
Min överlevnad gick ut på det, det fick mig att må bättre, slippa tänka negativt för stunden.
Men det hjälpte ju aldrig helt, för det kunde aldrig läka mina sår helt.
En tid så svälte jag
Jag fick en attack i hjärtat när jag hörde orden, jag kunde inte andas.
Jag trodde på dom, sedan svek dom mig. Jag var deras offer deras stora feta gris.
Jag gick från att tröst äta till att svälta. Det var en överlevnad det med, jag glömde bort hur hunger var och hur mättnad var. Jag visste inte hur kroppen skrek efter mat.
Men jag kunde inte tröst äta efter allt som hände då.
Nu till en bättre framtid
Jag ändrade mig, jag vill inte svälta bort mig helt. Jag vaknade ur min mardröm.
Jag hade inte överlevt om jag inte hade vaknat ur mina mardrömmar. Även fast jag är trött och sliten så finns jag, mina överlevnads liv gick en väldigt lång tid, och jag förstörde mig själv. Men jag är hemma och ingen annanstans jag finns, jag går inte i skolan nu, och äntligen kan jag äta normalt. Jag har alltid trott när jag åt under min svältande tid var som att jag tröst åt, för att svälta var så vanligt för mig då. Innan så tänkte jag inte alls, jag läkte mina sår med mat, och sedan läkte jag dom med att svälta. Men äntligen är jag bättre, även fast det är svårt och jag kämpar med att äta har jag kommit långt. Det är bara att släppa sin vän, sin röst, den som alltid ljuger. Men hon har alltid haft lockande erbjudande, men till slut vågade jag säga nej. Men jag ångrar varenda steg jag tog, och såklart önskar man att man kan säga åh önskar att det kunde bli som förr, men det kan jag inte säga. Jag har alltid haft svårt, alltid när jag inte mått bra så har jag vänt mig till mat, för det är det ända man kan kontrollera.
Nu har man ändå släppt kontrollen mot mat, jag låter den gå sin väg och jag min.
Även fast jag har den runt hörnet och har den som straff mot mig själv, men jag gör inte det längre. Men den finns alltid där, och jag vill bara kasta bort den.
Men jag kan inte
Jag kan inte
Jag kan inte
2 kommentarer:
Den tanken för man kämpa med hela livet. Om man har ett självskadebeteende. Själv vet jag inte hur mycket jag vill berätta och till vem. Hm jag är ganska upp och ner psykisk, fick ett återfall för två dagar sen .. Men tanken, att jag klarade 36 dagar denna gång, en hel månad. Man blir starkare syster, det tar sin tid. Men du har redan kommit långt, som du har valt att lämna det som inte är bra för dig.
Det kan vara svårt att hålla fokus, det har jag fortfarande. Men för varje dag och varje utmaning man klarar, så har man tagit ett litet steg framåt. Till att leva istället för att överleva.
Och jag kommer finnas vid din sida, hålla dig i handen. Kramar dig när du är ledsen. Jag finns för dig, du vet var jag finns <3
Tack, dina ord värmer och jag förstår vad du menar. Du förklarar på ett bra sätt. Det är synd att det ska vara så, och du jag finns alltid här.
Jag blir så glad när jag läser det du säger, jag blir så mycket ljusare inom mig. Jag finns här för dig med, jag finns vid din sida också och håller dig i handen när det är svårt. Kramar dig när du är ledsen, och jag kommer alltid finnas för dig med, alltid.
Vi är starka tillsammans <3
Skicka en kommentar