En negativ risk

Jag kan inte se, jag har varit blind. Jag tror jag har kontrollen, men så fort jag blundar försvinner den. Jag försöker acceptera och låta allt vara och försöka släppa kontrollen, men så fort jag försöker vill jag inte. Jag vill verkligen förlåta mig själv för allt jag har gjort, men jag kan inte, jag tycker att jag inte förtjänar det. Jag vill inte, jag förtjänar inte, och jag är inte värd det. Jag försöker att förlåta mig själv och säga att allt kommer ordna sig, att mitt kämpande kommer att bli något värt, men jag gömmer mig och jag kämpar inte tillräckligt. Jag gömmer mig för att inte må bra, men jag måste ta den risken att må dåligt för att kämpande kommer bli något. Jag kan inte gömma mig, jag måste ta steget åt sidan och släppa det som man ibland mår bra över. Det är svårt, men det kanske är det som krävs för att man ska känna sin rädsla mot livet. Man mår dåligt, men ändå känner man rädslan bromsa och det är det som känns att man vunnit mot sitt kämpande. Även fast den låter dum och korkad har man vunnit, man kommer fram fast i en dålig väg. Det är det som risken, att hamna i den dåliga vägen. Det är valet man gör och det är det som kanske är dumt och korkat, men för att ta tag i rädslan är det kanske det ända sättet. Det är en risk man tar, en fruktansvärd risk. Men den risken kan både rädda och förstöra ens liv, och är både bra och dåligt. Men så är det i allt, det finns alltid både positiva och negativa saker i allt. Men en risken i det här fallet är det som är det negativa. Det är en negativ och farlig risk, en risk som är korkad och dum. Men kanske det ända sättet att vinna sitt kämpande.