Smärsta

Frusen i havet som tusen dagar, öppnar ingen för en man töat. Man rycker och av rädsla och av frusenhet som kvävs, men rösten är hes men inte hel. En dag kommer den och nästa stund är den borta, det bubblar av ilska som skriker så ugglorna vaknar. Men dagen är kort och man förlorar det man älskar mest, man glömmer hur minerna var, man glömmer hur blommorna blommar. Det är som att förlora allt man har och en ny plåga börjar växa. En plåga som växer igenom ens hjärta och gräver djupare in till sitt liv. Det gör ont och ondare ju mer man känner plågan växa, det blir inte smärtfritt. Man försöker öppna och vända om, gå tillbaka och slå tillbaka. Man försöker slå sig själv tills man vaknar, så smärtan går över. Men ju mer man försöker gå tillbaka och slå tillbaka av sin ilska och sorg blir det värre, allt blir tungt och mer och mer växer smärtan i sina ben. De tunga benen som knappt orkar stå, de försöker kämpa sig fram, men som knappt kommer upp. De lyfter steg för steg och faller med vingar och glädjen. Det blir ingen smärtfri väg och ingen smärta får gå!