Det som har hänt har hänt

Vad hände?
Varför?
Hatade jag mig själv så mycket?
Eller var jag bara trött på att tröst äta?
Eller var det motvinden som tryckte ner mig?
Eller anmälan?
Eller har jag aldrig varit lycklig nog för att kunna äta normalt?
Eller var det alla dumma sjuka ord jag fick höra?
Var det blickarna jag fick?
Eller var det ensamheten att vara jag?
Efter allt som har hänt så har jag alltid vänt mig till mat, har jag mått dåligt gissa?
Då gick jag direkt till mat, det var det jag kunde kontrollera. Mådde så himla dåligt och efter jag byte skola trodde jag allt skulle vända, men jag fick en extremt enorm motvind! Allt bara krasade ännu mer, och då träffade jag Hon! Hon förändrade hela mitt liv, men det fick mig såklart att glömma att jag fanns. Efter allt som har hänt har jag lärt mig att acceptera det som hänt, och när jag berättade skrattade dom. Dom skrattade, dom skrattade och förstod aldrig allvaret i min historia. De skrattade och på något sätt blev jag ledsen inom mig, de skrattade om min hemska historia, det är inte kul. Det är smärtsamt och ingen glädje alls, men varför skrattade dom? Jag har inget svar, jag har ingen sanning! Men jag har haft smärta av tröst ätande och svältande, men det var inga val jag hade. Det var på något sätt för mig att glömma det som hänt, som plåster och ta bort en hemsk smärta. Men jag är glad att jag inte gör något av det längre, att jag har släppt taget om det. Även fast det finns bakom huvudet på en, så väljer jag det inte längre. Jag har förstått och sett hur man förstör sig själv, jag vill verkligen inte dit igen. Men det som har hänt har hänt och så är det!
Men jag kämpar nu!!
Jag kämpar!