Nästan som ett spel

När livet går mot sin vilja när andetagen blir tunga, då hör jag skratten bakom mig. Jag väljer att stanna mitt i vägen och med mina ord lovar jag att stanna för alltid. De kalla viskningarna och de ondskefulla skratten får min röst att darra. Jag vågar inte gå emot det kalla och väljer att stanna och jag känner hur de kalla tårarna sakta åker ner för kinden. Jag vill inte vända om, det orkar jag inte med. Jag har kommit för långt för att stanna och det vill jag inte förlora. Men hela livet är fullt med lögner och varje steg byggs av lögner. Det blir som en mur utan en ända sanning. Sanningen finns inte och sanningen är inte med i historian. Det är hemskt med sanningen är ibland det som får en att tappa andan och man vågar inte ta en risk att berätta. Man fastnar i lögner och allt blir en fantasi. Men livet måste få gå och det har blivit som ett spel. Man försöker överleva och ändå komma till målet och man har bara en chans. Det är som att försöka hitta nycklar som någon har tagit och man kommer inte på vart man hade dom sista gången. Men hur många gånger man än söker kommer man aldrig hitta dom där nycklarna. Livet är som ett spel, man vill överleva! Man vill komma till målet, man vill vinna spelet. Men man kommer aldrig få veta vad som kommer att ske och man får ta och överleva för varje minut och sekund. Det är inte som ett spel, som om man har tre liv, man har en chans. En chans!