Dyrbar

Jag vill bara skrika ut ibland. Jag ville ju bara höra ett förlåt, men det enda jag fick var att jag var ett problem. Era viskningar om att jag aldrig var bra på något börja skrika inom mig. Jag börja gråta oftare och oftare. Jag började ge upp hoppet, för jag hade bara börjat bli hel igen. Men det krossades i dina händer, du fanns inte när jag behövde din hjälp. Utan du fick mig att känna mig som en liten tjej bland miljarder och miljoner andra. Jag trodde min kärlek var tillräcklig för dig, men dina hade tydligen som mina börjat göra ont. Jag minns alla dagar, jag minns hur jag för första gången trodde livet stannat. Men så fort det började snurra åkte jag av. Jag har hittat mig själv nu, jag hittade mig! Men att överleva utan att ge upp kan göra ondare en vad du fick mig att känna varje dag. Alla ord på papper som inte stämmer, alla möten som man gått på utan att säga vad man egentligen tycker. Allt för att kunna komma vidare i livet utan problem, men dom kommer upp varken om du vill eller inte. Om du försöker stoppa det, men oftast tar problemen upp dig före. Jag har bara väntat på den dagen då faktiskt någon ska ta sin tid och kolla upp, stanna och tänka. Se att det faktiskt är fel, se och höra, lyssna vad jag har att säga. Kunna få höra ett förlåt, för det skadar ännu. Men är skadan dyrbar? För att se att jag ännu plågas? Jag vet inte, men det känns som alla tycker att den är dyrbar. Att varje dag ska kännas som år. Att jag gör fel, att jag fortfarande är ett problem? Så många frågor, men skadan e kanske för dyrbar för svar.