Att alltid stå själv

Varför känns allt så tungt, varför måste jag lida och må såhär? Förtjänar jag varje dag att spy och göra mig illa? Måste jag vara rädd? Måste jag må så dåligt att jag inte längre orkar? Att stå ensam och kämpa när orken tar slut, det känns så orättvist. Jag har aldrig mått bra så länge jag kan minnas, jag har alltid försökt o ta så lite plats som möjligt. Levt med tankar som ett barn inte ska behöva känna och efter alla år har jag öppnat mig mer men står alltid ensam till slutet med frågor och svar som känns okej för andra men som skadar mig mer och mer någonsin. Är det rätt? Ska jag alltid stå med frågor o svar och ensam mot världen?