Att bryta alla sina ben

Så fort jag ser mig själv skulle jag förfärligt se mig själv i en spegel, en person som jag varken känner eller vill känna. Men jag har lärt känna den personen så väl att jag inte har den viljan att strida mot mitt andra jag. Varför jag låter mig följas som en hund bakom ryggen på mig själv. Att inte kunna se vart man sätter fötterna och det är så lätt att trappa på vassa spikar. Det går genom min hud, genom kött och ben i min kropp. Jag får en smärta som jag inte ens vågar ta en titt på. Allt går i cirklar. Jag står ibland högst upp och faller på andra sidan en sekund efter. Jag hamnar bakom mina moln, jag ser bara dimman och faller alltid handlöst på marken. Innan hade jag alltid någon som fånga mig innan jag hann o bryta mina ben. Nu står jag ensam och varje gång jag faller slår jag ut både tänder och alla mina ben i kroppen. Varje gång går de av på mitten, jag får sedan kämpa mig upp och ta första dörren ut. Men saken är den att dörren leder till ett ytligare fall, och jag ramlar återigen på mina knän och bryter ytligare tusentals ben i min kropp.