Dömd i evigheter

Jag har ont och ondare blir det, när det känns omöjligt att börja en ny dag. Varje dag är som svarta moln, som natten, som min svarta kudde och som mitt svarta hjärta i den djupa sjön. När jag varje dag har undvikit alla, jag har hellre plågat mig själv och försvinner från bloggen så fort jag mår dåligt. Att blogga har varit omöjligt, jag har använt de när jag mått en aning bättre. Men nu kämpar jag varje dag och tar och skriver av mig. Jag tar det som en positiv grej istället för att strunta i att skriva och göra dumma saker mot mig själv. Då är det bättre och skriva, även fast mina inlägg oftast blir negativa. Men kan inte rå för det, det är en del av mig som jag inte kommer undan med. Jag kan inte dölja det svarta inom mig längre och jag känner hur det färgar av sig. Men orden blir inte positiva när jag inte mår bra. Men även fast jag skriver av mig här på bloggen kan jag inte komma undan mina behov om att göra mig illa på något sätt. Jag tycker jag förtjänar att ha ont och då får jag ta den smärtan varje dag och tårar som fastnar i halsen. För jag mår inte bra, men att ha ont och gråta sig till sömns eller gå in på toaletten och stå med fingrar djupt ner i halsen så jag inte kan andas, förtjänar jag det? Varje dag? Vad vill folk att jag gör tills jag slutar med mina självskadebeteende? Det är på något sätt det alla tycker jag förtjänar och tårar som rinner ner. Smuts som blivit till att mina tvång och allt förstör i min vardag överallt. Tvång att göra sig illa varje dag, skulden som jag alltid får bära på mina sårade armar. Det gör alltid ont varje dag, jag gråter, gråter, andas, får ännu mera skuld och smärtor i kroppen som verkligen inte ger upp i första taget. När folk dömer mig efter allt som hänt? Undrar jag då har dom verkligen hjärta till någon, för inte ens till mig finns det någon medkänsla. Jag blir dömd, hela tiden och varje dag.