Hela mitt liv handlar om att dölja

Jag är inte stark längre och mina behov höjs varje dag för att jag inte är nöjd med mig själv. Men ibland skrämmer jag mig själv, vad gör jag? Varför kan jag inte be om hjälp? Jag önskar att jag var så stark, att jag antagligen dör av utmattning och ber på knä om hjälp. Eller att skrika ut alla problem istället för att gråta varje kväll till sömns i min kudde för att skulden tar över. Att mina hemska händelser vinner framför mina fötter som alltid, jag får gå hem medan andra tar bussen hem. Mina tårar ökar, tvång som tar upp min vardag och det som ibland annat också skrämmer mig är att andra tycker det är bra. Jag kan inte förstå hur man kan säga så? Att jag lider är bättre än att jag tränar? Känner hur kränkande, sårbart och skadat det blivit efter det mötet. Men samtidigt att de väckte upp nya tankar. Gamla tankar som jag förtryckt bort, såna saker som jag aldrig vill minnas men som är svåra att börja dölja. Allt handlar om att dölja, dölja allt dåligt, allt, måste dölja, det får inte vara något fel på mig. Jag blir äcklad av mig själv och jag vill bara gömma mig. Inget får ha hänt, det får inte vara det, det är bra jag mår bra och inget har någonsin hänt mig och mitt liv är perfekt. Önskar att jag inte ljög, mitt liv är trasigt, allt som jag inte önskat har hänt, jag mår inte ens okej. Ibland kan jag få fram ett leende men när jag är ensam igen skadar jag och försöker få ut allt dåligt inom mig åter och åter igen. Men det funkar inte, det kommer tillbaka och jag vill bara sova bort alla timmar.