Jag måste sluta dölja och inse

Jag försöker se de positiva vinklarna men så fort jag öppnar ögonen börjar det svartna. Allt som jag nyss såg försvinner i ett stort mörker, det raderas ur mitt minne. Jag fastnar med foten i en lera som snabbt drar ner mig i marken. Jag sjunker, men drunknar inte på en gång. Det skrämmer mig om jag nu ska dö så vill jag inte dö plågsamt. Men smärtorna ökar men jag dör inte. Jag känner mig skrämd och mycket räddare en vad jag borde. Jag lever! Jag finns faktiskt, men ingen ser mig. Jag känner hur alla försvinner från mina ögon och lämnar mig när jag behöver dom som mest. När jag bestämmer mig för att låsa in mig ringer det i mitt huvud. Folk som knappt ens känner mig längre börjar undra, jag ler och säger "jag mår bra, det är lugnt". Så fort jag är ensam igen gråter jag, krymper ihop mig. Tar tag i mina händer och håller dom runt mina ben. Känner hur varje tår för tår kommer på mina nakna ben och rinner ner till fötterna som ligger i blöt. Jag undrar själv varför jag lurar mig själv att jag mår bra, att allt är lugnt. Varför inser jag inte att jag inte försvinner från mitt, utan varför andra gör så jag försvinner från mitt liv?