Om någon bara lyssnat

Jag har vissa tankar om allt just och vet därmed inte nu om det är varken positiva eller negativa tankar eller saker som jag vill ändra helt. En grej som jag fastnat för är om jag ska ta bort hela bloggen. Just nu vill jag bara ta bort allt, precis allt! Men jag har bestämt mig att om jag nu tänker ta bort allt så ska jag tänka en vecka till. För det är det som är så lustigt, för nu har jag liksom kommit igång med att blogga och allt. Sen helt plötsligt för typ 2 dagar sen har jag bara haft önskan om att sluta skriva helt och slänga mobilen till mars. Sen har mina tvång inte precis minskat, jag har pratat ut om vissa saker men får skräckslagna attacker då när jag inte riktigt känner mig säker på om jag gör rätt och berätta. För det är alltid skönt o prata ut vad som hänt och inte bära på allt själv. Men det jag kan känna nu efteråt att ju mer jag berättar känns det som jag tappar mer och mer av att det finns någon som lyssnar egentligen. Det jag menar är det som alla andra gånger något hänt mig då jag bara berätta små saker, sagt om och om igen men inte fått någon hjälp alls. Hur ska jag då få hjälp nu när det här är värre? Jag förstår inte ett dugg, ingen har någonsin lyssnat på mig varken om jag pratat om hur jag känner för skolan och annars? Visst har jag inte kunnat berättat de allvarliga sakerna men jag har aldrig varit redo och andra som också har haft problem i min omgivning. Då har jag verkligen inte kunnat berätta, nu har jag gått och ärrat på allt i flera år. Jag tog såren i hjärtat och lappade ihop mina sår och fick ut en del saker som jag aldrig vågat berätta vad som hänt mig. Varför jag mått så dåligt i alla år. Men ingen kan någonsin förstå vad jag fått och får lida, ingen. Det som skrämmer mig är att jag vet att jag aldrig kommer få den hjälpen, för som alla andra gånger har jag stått kvar själv. Hur ska någon ens kunna hjälpa mig? Nu när det är värre? SNÄLLA förklara så jag förstår! Just nu kan jag inte lita på någon, det känns som även fast jag berättar så får jag ryggen mot mig. Jag blir oftast dömd  och jag vill bara förstå hur skillnaden är nu? Det är ju fan inte varit okej någon gång och när tycker alla att jag lidit färdigt? Kan jag få den hjälpen jag behöver? Men hur vet jag att hjälpen kommer när ni aldrig hjälpt mig förut och plötsligt ska jag få hjälp? JAG FÖRSTÅR INTE! Ni har aldrig hjälpt mig innan och då var problemen små som en myra medans nu är de utöver hela rymden och det kan inte bli värre. Jag har ärligt tappat hoppet om att någon lyssnar och gör det här för min skull. Det har aldrig varit rättvist, jag har inte behandlats rätt men jag har aldrig fått någon hjälp. Jag vill veta varför och om någon hade lyssnat hade inget gått så här långt. Om inga tvingat mig hit och dit till både skolan hit åhhhhh dit och istället lyssnat och stannat upp o låtit mig berätta. Prata ut! Men som alla andra gånger säger alla att det är mitt fel. Därför vet jag vad jag bordes göra och bygga en bro bort, långt bort härifrån där jag, bara jag finns och inga andra. Jag behöver inte prata och inte skämmas, radera mina skulder och släppa taget om livet.