Jag sitter fast i ett mönster.

Jag sitter fast i ett mönster, jag har fastnat och kommer ingenstans. Det är inte som att fastnat i ett mönster från igår till idag, det är värre än så. Jag känner mig ledsen på själv och vill bara ge upp. Känner mig hopplös att inte kunna göra något, känner massa smärta inom mig. Men inget som går att hjälpa just nu.. För musiken spelar om. Jag vill bara hitta mitt eget mönster igen, mitt mönster som tillhör mig. Det som jag saknar. Det tomma rummet inom mig, jag vill fylla det rummet med glädjen som annars mina dystra stunder fyller ut. Vill göra det jag tycker om, jag vill bli fri, jag vill bli som en ny Fanny. Hon som inte mår så dåligt, hon som inte behöver sova bort alla hemska saker som hänt. Allt som tillhör henne. Som tillhör mig. Hon som en gång var fri, Fanny som hade ett helt liv framför sig som liten. Hon som alltid hade ett leende på läpparna. Tjejen som älskade allt, Fanny som inte visste vad som väntade när hon skulle bli äldre, runt hörnet, som kravet var att vara precis som alla andra. Jag kommer aldrig glömma bort, jag kommer aldrig viska igen för att berätta hemligheter igen. För jag kommer alltid vara en tjej som ni aldrig kände. Därför fick jag aldrig behålla mitt namn. Men jag vet att mitt namn finns bakom allt, allt så länge jag minns.