Gå genom dörrar, tills slutet är framme

Det känns trots allt att jag hittat mig själv, men det som hänt är att jag tappat alla runt omkring mig. Det gör mig ledsen över att man trodde jag kände som jag gjorde när sanningen spred sig i kroppen. Från att alltid känna sig hemma till att en miss om att det var falskt. Jag hade fel, det kändes som kaffet bara rymde ur min kaffekopp som nyss var full utan ens att jag tagit något ur den. Det bara spred sig kryp i kroppen, så som jag aldrig upplevt tidigare. Men jag vet inte om jag ska vara glad, jag hade folk omkring mig, nu ser jag en väg där bara jag ska gå in i. Dörrar jag vet kan bli tunga men den besvikelsen som gjorde att den väg med folk runt omkring bara blev fel. Så kommer allt lösa sig? Kommer jag kunna öppna dörrarna själv? Kommer allt gå bra? Men jag vet att jag måste klara detta själv, så jag lämnar folk bakom mig för att den enda vägen jag inte testat är att gå själv, för nu har jag inget val, den enda jag kan lita på är mig själv. Då lär jag inte bli sårad.. Men det lär bli tungt att bära alla vikter på axlarna och det lär ta lång tid, men jag får stå ut tills jag ser slutet på alla dörrar.