När allt blev suddigt och jag hittade inte ut, ramlade, satt fast på samma ställe, när jag skrek efter er, när jag trodde att en hjälpande hand var svaret, att någon skulle hjälpa mig upp.. Men det kallnade som hösten, det var inte svaret, även fast allt är suddigt och jag är fortfarande fast på en limmad mark blev jag väckt.. Jag trodde att hjälp var allt jag behövde, att någon skulle vända sig om, se mig, höra mig... Men livet är ett spel, ett spel där vägen är ett hav av svek. Jag åkte med och krossade mina ben.. Nu sitter jag fast med knän som snöat sig in i taket, upp och ner och väckt upp mig som en tupp... Alla ord är frusna och värmen räcker inte till för att få in luft i kroppen. Men ändå får jag en insikt över att... Jag måste klara mig själv, jag kan inte prata med någon längre, jag måste gå min väg själv, jag måste hålla mina ord för mig själv, säga adjö till hjälp, för det är en fälla, det har jag lärt mig nu. Det har jag, jag hamna i den fällan, men nu har jag lärt mig. Jag har bara mig själv, jag får inte säga ett ord under hela min resa som jag gjort innan, då hamnar jag i den mardrömmen man kallnar som vintern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar