Hon som alltid kämpar i onödan

Hjärtat delas isär som pusselbitar, men allt var under kontroll. Men efter min resa splittrade sig alla delar och nu ligger dom i en enda stor klump.

Man kan inte laga ett trasigt hjärta själv, oavsett hur mycket jag vill fixa det, kommer jag inte att kunna göra det själv...

Livet känns så orättvist, ensamt, tungt, som bara en enda stor kamp och inget mer.

Jag saknar alla jag hade, oavsett vad som hände.

Men hjärtat krossades och nu står man själv och strävar efter att kunna skapa, fixa, laga, bli något, eller bara vad som helst. Jag känner press varje dag, jag känner mig inte som någon skönhet heller. Jag vill bara att allt ska bli som förut. Men det känns som allt har passerat förbi. Det är som en tystnad över alla instängda rum man är i. Jag lever i svek, jag känner hur mycket jag saknar alla, men det stora sveket kastar över mig som ett täcke varje dag som natt. Jag vill glömma, för det känns som alla redan gjort det, men jag har inte glömt, inte en sekund. Jag önskar bara jag kunde leva med mig själv trots allt som hänt mig, men jag gråter alltid och..... Jag är nog bara den flickan som bara finns men som ingen vill ha med att göra, hon finns men hon betyder inget, hon lever men hon andas inte, hon gör saker men som aldrig räcker, hon kämpar men alltid i onödan, hon ler, hon försöker, hon ger, men hon får inget tillbaka längre, hon duger inte, hon finns men ingen skulle märka ifall hon försvinner, ingen skulle hjälpa henne upp, hon får ta all stryk och aldrig skulle någon få för sig att hjälpa henne, eller försöka laga det dom tagit sönder i hennes hjärta...