Upp med ögonen, ta steget upp från sängen, det finns ingen väg ut. Jag söker efter dörrar jag kan ta och stressa ner, eller åtminstone hitta en plats där jag kan sätta plåster på mina sår och få bort de som åtminstone gör ondast. Jag försöker hitta platser där jag kan lämna min ångest för ett tag, lägga dom på en hylla och låta huvudet vila en stund från alla hjärtklappningar jag får i kroppen. Men alla dörrar är låsta nu, folk jag tyckte om har låst och packat ut. Ingen väg ut, ingen lugn stund, bara att fortsätta gå i leran som torkar så fort solen lyser. Jag sitter helt enkelt fast i skiten just nu och det finns inga dörrar som är öppna för mig. Jag måste ge upp med att försöka knacka på dörrar där ingen finns kvar längre på. Men det är så svårt när man så gärna låter sina drömmar finnas kvar i en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar