Bit efter bit lossnar, jag tynar bort i bakgrunden. Jag säger inte så mycket längre, jag har tappat styrkan i händerna och fötterna går i helt fel skor och därmed lämnar blåmärken på mina fötter. Tydliga blåmärken men jag orkar inte bry mig... Jag antar att krafterna inte längre finns och jag orkar inte ens inse att jag måste börja kämpa för att kunna leva. Det är som jag går på gatorna och låter mig stirra på marken och bara låta mig försvinna från mig själv inom och utom mig... Det som skrämmer mig är att jag inte bryr mig om att jag tynar bort längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar