Jag måste ändå var ärlig med mig själv med att jag är besviken på mig själv. Speciellt hur svag jag fortfarande är när jag är ensam. Jag bygger mig upp men så fort jag blir lämnad ensam faller jag ihop som en trasig kvist. Jag vet att man behöver kunna stå på egen hand, men just nu behöver denna tjej stöd att luta sig mot. Men det gör mig besviken att jag inte kommit längre, att känslor tar över så fort jag blir ensam. Känslan är bara rädd och skamligt när jag berättar det. Jag känner mig bara starkare om jag har någon vid min sida, någon som är där och kämpar med mig. Det är då jag känner mig hel och oslagbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar