Plågande lidande!

Att stå kvar där man är, och hålla sig fast vid sitt svar och tal!
Att inte lämna, och se vad man har blir man darrig av.
Jag ser inte mina framsteg längre, dom suddas ut i det mörka.
Jag tappar taget om mig själv varje dag och varje sekund, och snart ser jag inte mig själv.
Snart finns det inte mycket kvar av mig, jag är i dimman och suddas ut.
Jag och mina drömmar får vänta, dom försvinner så fort dom kommer fram.
Min värld är kaos och inte mycket tystnad.
Jag önskar bara så jag får ett slut på mitt plågande lidande.