Smärtsamt och ljust

Dags att gå dags att vila, min tur är borta den har tinat ur händerna mina. Jag har försökt att släppa taget och varje gång jag har gått upp ett trappsteg eller två knuffar någon ner mig, sliter i håret och ber mig att gå. Men motvinden är stark både om jag försöker eller om någon ber mig att gå. Jag låter tår efter tår rinna, jag låter mig skrika och känna en trötthet som är bara mer än smärtsamt. Jag låter mig andas in en smärtsam blick som kom från höger sida och låter mig inte spotta ut den hemska och mer illamående luft. Den åker in i halsen och fastnar och jag låter den fastna med flit, bara för att må dåligt. Men de smärtsamma stunderna kommer och går och några och många stunderna kommer det in lycka i hjärtat in i ögat som en ljusklimp. Sådana stunder finns och när man vet och känner att dom är där ska man låta dom komma in, släppa in sådana stunder och bli ljus inom sig. En dag kommer och går, en dag blir det mörker för ögonen medan andra dagar är ljusa och man låter världen öppna sig.