Mat är viktigt

Jahopp nu sitter man här framför datorn igen och tänkte skriva lite. Problemet är alltid att oftast när man sitter och tänker på vad man skriva hittar man inga ord, man vet vad man vill säga men man får inte ut det till ord. Eller så brukar det alltid vara för mig, jag har massa att säga men jag får bara ut det som egentligen inte är så viktigt. Det är viktigt men det är inte det jag vill säga. Jag vill bara säga som det är utan att låta dum och konstig men det kan jag inte. Jag skulle bli en idiot, jag menar känner mig så dum och då menar jag dum verkligen. Sen känner man sig så utnyttjad kan inte fatta att det som hänt mig har faktiskt hänt och jag mår riktigt dåligt av det. Känns som man gett ut sig bara sådär och inget man kunde göra åt. Svårt att förklara. Jag kan inte sova på kvällarna jag ligger i sängen med ångest och panik. Jag har ångest för det som hänt och att det kan hända igen, jag har panik för skolan, panik och ångest för mat och träning. Ibland önskar jag att jag var smal som förut, jag menar jag vägde knappt något men på något sätt vet jag bättre nu och jag var aldrig lycklig då. Inte för att jag är det nu men jag känner mig en aning lyckligare. Får sådan ångest om jag missar och träna en dag, får panik efter varje tugga. Jag kan hetsäta, jag mår så dåligt över det. Jag vet om jag tar en tugga kan jag inte låta bli att ta mer. Men det är eftersom att jag ofta slarvar med maten och jag vill bara svälta och om jag då får mat vill jag bara proppa i mig så mycket som möjligt. För jag vet inte när jag får mat nästa gång, jag vet att det låter dumt men så är det. Men just nu för tillfället är det ganska bra, jag är inte bra på att dricka jag vet, men jag äter ganska bra.  Tycker jag då! Jag äter och tränar och kroppen mår mycket bättre då. Jag äter riktig mat och inte så mycket godis längre, fast är man ett godis monster går det inte o ändra på. Men godis behöver kroppen, kroppen behöver mat för att få energi. Hjärtan behöver få tänka. Jag vet, jag vet att jag inte ska väga så lite innerst inne vet jag det. Jag har kämpat mig upp, jag skrev en matdagbok sen jag mådde så dåligt. När jag fyllde 14 år började jag i min nya matdagbok, då min viktuppgång kom upp ännu mer i vikt. Fast jag har svårt att släppa det med ätandet men jag kommer någon dag lyckas släppa det. Jag kommer kämpa, mat är viktigt och jag behöver inte väga mig för att veta något. Jag behöver inte veta vad 1, 2, 3, 4, eller hur många siffror det är nu. Jag behöver inte väga 0 kilo för att vara lätt för världen, det är något man måste lära sig. Ät dig till en bättre kropp, jag ska kämpa, jag kommer äta mig till en bättre kropp. Men ärligt visst kan mitt matproblem ställa till det för mig och då är jag inte världens lättaste människa att prata med. Men jag lovar jag kommer inte ge upp och precis så som du känner, ni alla känner med maten ge inte upp det kommer gå bra. Kämpa vidare!