Jag kunde sitta i timmar och gråta, jag kunde se regnet ramla över mina kinder precis som mina tårar bordes göra. Jag kan sitta och gråta i timmar och se regnet falla över mitt bleka hår, jag kan se hur dropparna faller ner, rinner ner mot min hud, min vita kalla hud.
Jag kan ligga i sängen och fundera, jag kan se min klocka på väggen. Jag kan höra den, jag kan känna slagen, jag kan känna hur de hörs intill min hud.
Jag kunde en gång känna dig mot min kropp, jag kunde en gång få kyss dig. Jag kunde få trycka dig intill min kropp, intill min hud, intill min kalla värld. Nu är det bara en saknad, en gång, en gång jag kunde och hur mycket jag nu en gång önskar att det var nu finns inte det.
Jag vill aldrig förlora vår vänskap, jag ville aldrig. Men den är förlorad och vi är en fiende ifrån varandra. Vi skulle kunna döda varandra men inte för vänskapens skull. Vi var som bästa vänner tills den tog slut.
Jag minns våra stunder, jag minns allt som igår, jag minns ditt leende och jag vill bara glömma det. Men det ända jag ser är ditt leende överallt, jag kan inte släppa ditt varma gulliga, gyllene leende.
Jag hörde dina hjärtslag mot mitt bröst, jag hörde dig viska mitt namn. Jag hörde hur du viskade ut orden från början till slut. Jag minns inget av det du sa, jag minns bara ett ord. Men du viskade inte ut det, du visade det.
Jag önskar att jag kunde säga hej, jag önskar att orden hej och aldrig ett då fanns. Men tyvärr finns ordet hejdå och jag väljer att säga det med evig sorg, ett farväl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar