Längtar som håller mig kvar

En dag står jag där igen. En dag tar jag åter min hämnd på mitt liv. Varför tillåter jag mig aldrig förlora eller vinna? Varför lyckas jag aldrig? Varför står jag alltid med gråten i halsen och in till det sista visa mina tårar för att jag är så dålig på att dölja allt. När smärtan syns genom mina tårar, syns in till min hud och vilken smärta jag låter rinna över hela min kropp. Men ingen, ingen kommer någonsin känna dom som jag. Jag har lärt känna hur mina tårar brinner, hur dom brinner upp min kropp. Hur dom lyckas sluka mig varje gång. Jag står alltid hopplös kvar och ett tusental tårar på kinden som sedan faller ner och tar sönder mig. Tårarna finns på nytt varje gång dom ramlat ner och går därmed ramlar tårar återigen från mina ögon. Min kropp brinner, men den lyckas aldrig, aldrig, aldrig förstöras helt för jag är ännu för stark. Jag är trasig och mina vingar dom är nästan som borta. För om jag skulle hoppa skulle jag falla och inte låta mig flyga vidare i livet. Jag är fast på en ö med tårar och väntar på flaskpost. Ett hopp, en framtid, en karta till ett nytt liv, till att återigen skapa glädje och bygga mina vingar större en förut. Tills jag blir den jag är menad att bli och vara.