Så många år jag aldrig levat

Tänkte ta upp en sak som jag skrev för ett tag sen, men som jag aldrig hann ta ut innan jag mådde så dåligt som jag gjorde. Jag undrar varför jag fick må som jag gjorde i skolan och varken kompisar eller någon vuxen som brydde sig om mig. Varför alla bara såg på och tittade ner när jag fick uppleva mina värsta år. När alla frågade "varför gick du hem för" eller om någon ens tyckte om mig.. Varför jag var så annorlunda.. När dom såg på när jag sjunk ner i stolen efter varje år. Hur jag ständigt blev utskrattad eller hur ljud som uppsluka mig. Hur jag fick uppleva stor tvingad i så många år... Hur ett barn bara behandlas så fel, men bara jag, bara lilla Fanny, lilla jag vet vad som hände mig. Jag fick uppleva år som inga ens visste om. Men andra problem uppsluka min förmåga att berätta vad som hände. Det gick inte! Jag ville inte att någon skulle hata mig, tycka illa om mig. Det ville jag inte. Jag vill inte vara den som står och behöver hjälp. För jag lovar att kämpa, men med åren har det blivit svårare. Tillslut måste man be om hjälp när man inte klarar av det själv. Men det har varit det tuffaste beslut jag tagit.