Utan namn

Det finns så många saker jag ångrar. Det finns så mycket jag vill säga men aldrig fått sagt. Jag vill bara gråta och ifråga sätta mig om att göra sig illa är det bästa sättet till att må bättre. För just nu ångrar jag varje minut att jag fortsätter. Jag tror inga förstår hur illa jag har det ibland och de som behövs nu är inte mera sånt. Men jag kan aldrig se till att någon någonsin förstår mig. Att alltid tänka utanför ramarna är svårare och svårare för världen och för alla runt omkring mig. Just nu känner jag bara tunga armar på axlarna, som minst inte bara säger utan trycker ner mig. Jag vill bara kolla i spegeln och se den tjejen som kunde vara glad även fast hon inte var det, just nu kan jag knappt det. Många förstår inte, många vill inte. Jag kommer så väl ihåg att jag var "hon" tjejen som aldrig hade ett namn. Jag kunde sitta i samma rum, jag kunde vara precis mittemot eller så kunde jag lika väl vara osynlig. Jag var alltid "hon" oavsett vad, flickan utan namn...