Jag vill åldras med hösten...

Jag känner mig tom på ord, jag trodde jag kunde berätta och lita, att jag skulle ha hemligheten i säkra händer och ändå få berätta allt som förstör mig. Jag trodde på dom, jag trodde aldrig de skulle göra som de gjort nu, just nu är jag så tom på ord över mer än en chock hur fel jag hade. Jag trodde jag betydde något för dom, annars skulle jag inte anförtro mig som jag gjort till dom. Det är så sällan jag gör det och i den här situationen vet jag inte ens om det går att förlåta. Jag känner mig förstörd det är som du hade din största och djupaste hemlighet och så berättar någon den för alla, när du verkligen trodde du kunde berätta för att lätta på hjärtat. Istället är det som någon tar och sparkar på ditt hjärta, sätter den i en påse och vrider och kastar den hårt i marken så man hamnar i koma... Den här känslan av att man trodde man hade någon att lita på, av hela sitt liv... Till 100%... Jag har inget mer att säga, jag vill bara rymma härifrån och sitta och gråta själv i en park där jag åldras tillsammans med hösten.