Dagen igår blev inte som räknat

Jag sitter ömt på mina axlar igen. Jag har fortfarande ont sen igår efter min panikångestattack. Jag minns hur ont jag hade det, hur jag dog inom mig. Hur andan inom mig tappade sin yta. Men ändå sitter jag här idag och försöker låsas att jag mår skapligt mer som alla vill att jag ska tänka. Men jag känner hur det fortfarande stressar och smärtar inom mig. Jag vill dölja det bakom mitt leende men tillslut vet jag inte ens hur man ler längre. Alla saker jag sa, alla saker jag kastade, alla saker som ännu ligger på golvet kan jag se mig om hur jag ändå kämpade eftersom jag överlevde. Men jag skrek ut, ögonen som exploderade och huvudet som var under jorden i helvetet. Hur jag bara ständigt låg på golvet och tårar som en flod forsa ner. Jag kom med kampen upp till sängen och försökte få tag i någon, tack min syster, tack mamma för att ni hjälpte mig. Ibland blir inte saker som man tänkt och efter allt jag sagt till alla och verkligen försökt så fick jag bara fram "det är så här alla vill att jag må". Jag skrek hur hopplös och ful jag var, hur jag inte hade min kraft att stå emot mer av allt som hänt. Skrek ibland att allt var mitt fel, nästa sekund var de alla andras fel. När telefonen ringde blev jag bara mer och mera arg eftersom jag inte kunde gå, klockan tickade och jag kunde inte gå in och träna. Så fort jag hörde att de öppnades och hoppades starkt på att det skulle vara mamma som kom, skrek jag mer "JAG ÄR VÄRDELÖS"...  Min syster hjälpte mig och försökte lugna ner mig, men genom telefonen och de var med stor hjälp att jag klarade mig. Ingen var hemma just då och jag trodde verkligen att jag skulle dö. Men allt sluta ändå bra, mamma kom hem och resten av kvällen blev det bara och ta det lugnt. Mina tvång och att göra sig illa kommer jag inte undan med en dag, varje dag står jag och straffar mig själv. Min värld går inte utan dom. Men hoppas att jag någon dag kan övervinna dom!