Dockan i opassande världen

Jag kan inte fokusera längre, jag ser sår för sår gå djupare ner. Jag kan se hur folk börjar dra på mina sista krafter, utmanar mig, pressar mig in till det sista. Det är ingen som förstår, ingen som lyssnar, inga medvetna om var de egentligen gör. Jag börjar bli nervös, jag börjar rivas upp. Allt från någon linje alla vill att man ska följa, den som leder till framtid. Men som leder mig till att bli en ännu mer trasig docka. Den dockan jag var menad att vara, den ni ville ha och plåga till, den som inte klarar sig i sin egen framtid för att ni aldrig lyssnat på "hon" som ni brukar kalla henne. Dockan som alltid varit opassande i denna värld, men det var så ni ville att jag/hon skulle må och känna i denna värld.