Jag skriker ut hur ont det gör, hur smärtsamt och så orättvist livet kan vara. Även fast Tim är hela mitt liv och alltid hjälper mig upp från marken när jag fallit på mina knän och med fler blåmärken än vad det finns är på året, även då är det svårt. Jag vet vad jag tänker, jag vet vad jag känner och vill på ett sätt men det blir oftast fel. Jag får inte ut något av det. Som en påbörjad medicin allt brukar gå lite, lite, lite bättre. Så fort jag hör skulden på mig eller när alla står med käften full och inte lyssnar. Som att prata med någon med hög musik eller en väg mitt emellan rummen så känns det och jag undrar så jävla mycket ännu. Men det är inga svar, inga öron som lyssnar. Det är bara jag som får bära den tunga stenen i halsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar