Jag vet att jag kan se allt svart

Ibland önskar jag hur lätt jag skulle kunna lätta mina tankar. Men även skrivandet tar stopp och säger återigen stopp när jag inte förstår att det inte hjälper. Jag vill bara krama och säga förlåt till alla i min närhet att jag är som jag är. Att jag ser allt så svart och att jag inte kan se något positivt med livet. Att jag återigen och igen säger hur hopplöst mitt liv är. Hur deprimerat skrivandet har tagit hand om mig istället för att kolla vad jag har närmast hjärtat. Men även det har börjat svartna med mig, jag flyr i min egen dimma. Försöker glömma mig själv, men jag vet att jag har fel i vissa saker jag inte kan säga nej till. Men jag vill aldrig erkänna hur ont jag har det i min vardag. Men att se något alls positivt eller tvingad att se det iallafall så tycker jag att det är orättvist att skylla det på mig när ni aldrig hjälpt mig komma upp. Jag vet att även när alla lovat mig så mycket att det inte ska gå lika långt denna gång undrar jag vad alla menar. För ni släpper taget igen och det går för snabbt och i fel riktning.