Jag kan alltid se en blomma växa i mörkret, precis som min rädsla för mörkret växte med tiden. Jag kan känna den kallaste handen i det kalla vädret som nu är. Jag kan se hur varje blöt snöflinga bildar snöhögar mitt i våren. Jag kan alltid höra klockan, men den går aldrig sin väg utan den måste följa tiden som varje människa måste ha installerat i verkligheten. Det brinner inom mig att jag ofta tänker så annorlunda, att de vore fel visste jag aldrig. Jag visar känslor som också verkar vara fel. Jag undrar varför man aldrig få vara annorlunda, varför man måste vara en i mängden. Jag förstår inte och jag ber inte att någon ska förstå mig, lyssna bara! Det är allt jag vill, lyssna och hör mina rop det är allt jag vill. Säg inte emot mig och förklara, lyssna, lyssna bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar